Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otillgängligheten en paradox

Annons

Säkerhetsvakten stod och stirrade på mig när jag närmade mig ingången till stora entrén. Ungefär halvvägs blev jag stoppad. "Jaha, då ska vi se här. Allmänheten får gå in genom den bakre ingången." Hon pekade bort mot baksidan av tältet. "Runt hörnet, eller?" frågade jag förvirrat men fick inget svar eftersom hon var upptagen med att hälsa en grupp tyskar god morgon.

Pinsamt. Här trodde jag att jag bara kunde vandra in hur som helst. Men visst, säkerheten måste väl vara hög med så många toppledare på plats samtidigt. Slokörad gick jag bort mot allmänhetens ingång. Och blev stoppad igen. Vad var det nu då?

"Vi släpper inte in än, kan du vänta uppe i förtältet." Jag ställde mig en bit därifrån och försökte se upptagen ut. Raderade några sms, rotade lite i väskan. Under tiden hördes orkestermusiken från den stora förgård där deltagarna (också kallade bluetags -blåtaggare- eftersom de har ett blått band med sitt passerkort hängande runt halsen) minglade och drack kaffe.

Stämningen verkade vara god. Plötsligt såg jag min gamla chef, Ingrid Dahlberg, och började vinka hysteriskt. "Ingrid!? Ingrid?" ropade jag glatt. Vakten tittade argt på mig. Det var bäst att lägga av innan han slängde ut mig.

Till slut blev jag och de tiotal andra medlemmarna av "the general public" insläppta. Jag satte mig på första raden i den bakre delen som var till för allmänheten och pressen. Ett dåligt val av plats eftersom ett blått avspärrningsband blockerade synfältet.

Deltagarna satt redan vid runda bord och pratade med varandra. Lite längre bort skymtade jag kronprinsessan Victoria i samtal med landshövding Maria Norrfalk. Seminariet handlade om hur man förändrar tankesätt och skapar verktyg för lyssnande och förståelse.

I pausen träffade jag på en före detta kollega som tyckte att upplägget var ganska likt innehållet i en personaldag som jobbet hade ordnat för inte så längesedan. Borde inte ledare av den kaliber som forumet bjuder in ha varit med om liknande övningar?

Det kändes lite märkligt för oss två gamla kollegor att plötsligt stå på varsin sida om ett blått band. Skillnaden mellan mig och henne just då var en särskild inbjudan från Tällberg foundation och 15 000 kr i deltagaravgift. Själv hade jag betalat 30 kronor för min biljett och var kissnödig. (Jag hittade nämligen ingen offentlig toalett under pausen.)

Barriären mellan makthavare och medborgare har aldrig varit så tydlig som under den morgonen. Tällberg Forum vill att ledande representanter för näringsliv, politik och kultur ska samlas för att diskutera livsviktiga frågor som det överhängande klimathotet och vår oförmåga att samsas på jordklotet. Men frågan är om forumets otillgänglighet för allmänheten inte är en paradox till det som det försöker skapa.

Vilka avgör vem som får komma? Vad händer om man inte har råd att åka? Tällberg Forums koncept kanske skulle bli mer lyckat om man inte gjorde så stor skillnad på folk och folk. Trots allt ligger ju den verkliga makten att förändra i händerna på "allmänheten".

Mer läsning

Annons