Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Organdonation, ett personligt val

/
  • Donation ska självklart uppmuntras som ett personligt val, anser Lennart Sacrédeus

Annons

Det Pernilla Ohlin framför på ledarplats den 12 januari om aktivt eller passivt medgivande vid organdonation fångar in något väsentligt i att vara människa, nämligen det aktiva medborgarskapet.

Lagstiftarna i riksdagen kan nämligen inte, som min tidigare riksdagskollega Kenneth Johansson (C) resonerar, bara förvänta sig, anta eller tro sig veta varje individs ställningstagande om något så djupt personligt synen på den egna kroppen efter döden. Vårt samhälle måste i stället baseras på aktiva ställningstagande. En svensk medborgare ska med andra ord inte behöva anmäla sig till ett särskilt register för att markera att den egna kroppen inte står till förfogande för donation efter döden.

Ett sådant register riskerar att av ondsinta kan komma att användas som en skamlista, med namn på alla dem som i och efter jordelivet borde skämmas över att inte utföra sin medborgarplikt – som avlidna. Det vore ovärdigt den enskilde, hennes vilja, motiv, tro och värderingar, vad hon håller för rätt, fel och heligt. I stället ska hennes beslut, oavsett vilket det är, alltid respekteras.

Donation ska självklart uppmuntras som ett personligt val. Mer kan göras för att få fler att anmäla sig till donationsregistret för att kunna rädda andras liv. Men det får aldrig ske under former baserade på förmynderi, risk för social skambeläggning eller tvång. Godhet ska, eller kan, aldrig kommenderas fram. Genuin nästankärlek och medmänsklighet kommer inifrån, från hjärtat - inte som en anpassning till yttre påtryckningar eller en riksdagsmajoritets förmynderiattityder. Låt oss behålla rätten att vara goda – av fri vilja.

Lennart Sacrédeus (KD)

Mora

Riksdagsman 2006-2010, ledamot Svenska kyrkans kyrkostyrelse

Mer läsning

Annons