Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öppet Säpo - nej tack!

Annons

-Vi kommer att bli mer delaktiga i diskussionen, det är vår ambition och inriktning, säger Doris Högne Rydheim i samma intervju. Hon var tf Säpochef innan Danielsson tillträdde nu vid halvårsskiftet.

Debatten handlar om att Säpo övervägande varit för tyst i terroristdebatten och därigenom lämnat fältet öppet för allsköns "självutnämnda experter" och konspirationsteoretiker, som skådar al Qaida bakom snart sagt varje rafflande tilldragelse med muslimsk anknytning.

Säpos kunnande ska absolut inte underskattas. Skickliga analytiker finns inom organisationen. Ändå kan en säkerhetstjänst aldrig bli något slags offentlig kunskapsbank med uppgift att tillhandahålla idel objektiva uppgifter om terrorism och andra politiska hot mot demokratin och säkerheten.

En vetenskaplig forskningsinstitution kan - och skall - fortlöpande offentliggöra vad den vet och vad den inte vet i olika ämnen. En säkerhetstjänst, som bedriver operativ spaning mot terroristiska och eljest samhällsomstörtade grupper - äkta eller förmodade - kan definitivt inte offentliggöra resultaten i tid och otid. Då röjer man sig själv och varnar terroristerna. Inte heller kan man utan vidare lämna ut tips och uppgifter, som man erhållit från andra länders säkerhetsorgan. På agentslang heter det att "byta bokmärken med varandra". Ytterligare ett krux är att säkerhetstjänsten kan röja sina källor och infiltratörer, om insamlade uppgifter offentliggörs. Terrororganisationer torde vara väl förfarna i den klassiska konsten att avslöja infiltratörer och tjallare i de egna leden genom att emellanåt lämna ut öronmärkta, "strängt hemliga" uppgifter till medlemmar, vars pålitlighet man vill testa, för att sedan notera, var dessa uppgifter eventuellt dyker upp. Kanske vid en presskonferens hos Säpo veckan därpå?

Moment av utrikespolitik finns ofrånkomligt med i Säpos verksamhet. En säkerhetstjänst kan inte utan vidare gå ut och säga vad den vet - eller tror sig veta - om andra regeringars förehavanden i för Sverige intressanta frågor. I så fall skulle Säpo bedriva sin egen utrikespolitik. Regeringen måste alltid ge klartecken.

Säpo - vars verksamhet även omfattar författningsskydd - arbetar framförallt förebyggande. Ett arbete som ofta måste ske "på känn" och på så osäkra boliner att åtal och fällande dom sällan är att vänta.

Den som vet allt om alla och envar, besitter till sist en fruktansvärd politisk makt. Kunskap är makt, heter det. USA:s beryktade FBI-chef J. Edgar Hoover bär syn för sägen. Han behöll ämbetet i nästan 50 år, därför att ingen regering vågade avsätta honom. Den stora risken med varje säkerhetstjänst i en demokrati är att den oavsiktligt utvecklas till en särskild politisk maktfaktor, antingen som en stat i staten eller också som regimens förlängda arm och politiska verktyg mot oppositionen. I diktaturen är det sistnämnda legio.

Den svenska säkerhetstjänsten är tyvärr nödvändig i denna grymma värld, samtidigt som Säpo utgör en anomali i den demokratiska rättsstaten. Därmed får vi leva.

Revolutionära grupper längst ut till vänster och höger, liksom religiösa terrorgrupper som - ibland välförtjänt - blir föremål för Säpos närgångna intresse, kommer alltid förtrytsamt att tala om denna odemokratiska säkerhetstjänst, som å det grövsta kränker medborgarnas integritet. Det är begripligt. Säpo har ju ofinheten att utspionera och försvåra dessa sekters strävan att avskaffa demokratin och införa sina egna varianter av himmelriket på jorden. Himmelriken, som vi vanliga medborgare torde betacka oss för.

Det verkligt viktiga är att säkerhetstjänsten står under fortlöpande, parlamentarisk kontroll.

Mer läsning

Annons