Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ombilda alliansen till storparti!

Annons

För regeringen är det akut livsviktigt att samtliga partier avstår från sådana profileringsövningar, som skadar alliansens trovärdighet. Kristdemokraterna syndar härvidlag på nåden. Kulturkonservativa kristdemokraters krav på skärpt abortpolitik medför exempelvis att mindre extrema kd-väljare i nästa val lägger sina röster på andra allianspartier. Med påföljd att Göran Hägglunds parti hamnar under fyra procent, ramlar ur riksdagen, drar alliansregeringen med sig i fallet och ger regeringsmakten till sossarna.

Hos samtliga riksdagspartier sloknar medlemsstatistiken. Föreställningen om partierna som breda folkrörelser är snart rena fiktionen. När små partiintressen övertrumfar realismen hotar sekterism. Småpartier riskerar att försumpas till sekter, som framförallt slåss för den egna organisationens överlevnad.

Hur meningsfullt är det numera med ett moderat, ett liberalt, ett kristdemokratiskt och ett centerparti? Moderaterna företräder inte längre klassisk konservatism utan framstår som liberalt allmänborgerliga. Folkpartiet har inte patent på liberalismen, som numera utgör politiskt allmängods. Centern är idag ett ordinärt mittenparti och inte det genuina bondeparti med rötter i jordbrukskooperationen, som det fordomdags var. Och kristdemokraterna har utvecklats långt i realpolitisk riktning från den antiliberala kulturkonservatism, som kännetecknade partiet vid starten 1964.

En hållbar allians är emellertid ännu svårare att åstadkomma för den nuvarande rödgröna oppositionen. Sossars, vänsterpartisters och miljöpartisters vitt skilda ekonomipropositioner i onsdags, var knappast någon nöjsam läsning för den, som hoppats på oppositionens synkrona "skuggbudgetar".

Vänsterpartiets hävdvunna överlevnadsstrategi är att knycka besvikna socialistväljare från sossarna. I nästa valrörelse måste sossarnas återerövra mittenväljare från alliansen. Mittfältets väljare charmas knappast av den röda retorik, som eldar kommunister och likställda. Om vänsterpartiet officiellt binder upp sig vid en realpolitisk s-linje och avstår från egna, röda överbud, minskar partiets möjligheter att attrahera besvikna s-väljare. Formellt medansvar i en normal, socialdemokratisk regeringspolitik skulle bli rent förödande för fd kommunistpartiet.

En annan stor stötesten är EU. SAP-ledningen är starkt positiv, medan vänsterpartiet och miljöpartiet utgör riksdagens enda kvarvarande EU-motståndare. En rödgrön allians skulle sannolikt bli livsfarlig för sossarnas båda stödpartier, som då måste ge upp det EU-motstånd, som hittills gett dem så många röster från nejsägande s-väljare.

Utvecklingen tycks gå mot tvåpartsystem, varvid alliansen nått avsevärt längre än oppositionsblocket. Alliansen kan utnyttja detta försprång. Ett gott första steg vore gemensam partibeteckning i nästa val.

Viktigast för demokratins fortbestånd och utveckling är inte respektive partiers ädla detaljprogram och nobla ideologier. Slikt finlir tillhör en svunnen folkrörelseepok. Viktigast idag är att spelet mellan opposition och regering fungerar med reella möjligheter till maktskiften i maktens boningar.

Maktskiftets egenvärde är förstås en svårsmält hypotes för alla partipolitiska fantaster (på ömse sidor av blockgränsen), som tror att världen går under, om "fel" block har oförsyntheten att emellanåt vinna valet. Maktskiften skyddar effektivt mot politisk självgodhet och dryga pampfasoner i riksdag, landsting och kommuner.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons