Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ohly sviker inte Persson

Annons

den 8 juli2006

Vänsterledaren pratar om en vågmästarposition med makt och möjlighet att sänka även s-regeringar. Utspelet tidigare under Almedalsveckan är - om uttrycket tillåts - mest piller för "partiellt invärtes bruk". Självförtroendet i de egna leden behöver stärkas och Ohlys personliga prestige ökas. Landets för närvarande minst folkkäre partiledare heter nämligen Ohly.

Historiskt framstår vänsterpartiet som den evigt försmådde friaren. Åren efter andra världskriget hoppades kommunisterna på en svensk "folkfrontsregering", det vill säga en koalition av socialdemokrater, kommunister och eventuellt bondeförbundare (centerpartister).

Därav blev intet. Pragkuppen 1948 och de tjeckiska socialdemokraternas bittra öde fick Sveriges sossar att definitivt tappa intresset för regeringskoalitioner med Stalins svenska supporterklubb. Att hålla kommunisterna utanför regeringen blev en hederssak för socialdemokratin. Därtill kom att Tage Erlander snabbt upptäckte att man i parlamentariskt kritiska stunder lätt kunde tilltvinga sig kommunisternas stöd i kamrarna (pluralis på den tiden) utan motprestation. Då som nu vågade ingen vänsterledning fälla en s-regering och därigenom släppa fram borgarna till regeringsmakten.

Partiet riskerar i så fall att hamna under fyra procent i närmaste val och åka ur riksdagen, varför nyvalshotet torde ha sällsynt hälsosam effekt. Fixeringen vid marxist- leninismens klasskampsdogmer gör vänsterpartiet politiskt impotent och borgar för att det förblir en behändig, lite skränig men i grunden kravlös stötta för SAP.

De gröna är däremot en svårhanterlig bundsförvant med makt bakom orden. Efter förra valet förhandlade miljöpartiet inledningsvis med de borgerliga partierna. Intresse och tycke fanns, inte minst hos folkpartiet, men centern, som räds grön konkurres, sade nej, varpå de gröna gjorde upp med sossarna i stället.

Allt oftare och allt mer pockande kräver de gröna egna ministerposter. För Persson är det naturligtvis mest angeläget att binda upp miljöpartiet, som till skillnad från vänsterpartiet faktiskt kan kliva över blockgränsen därest galoscherna inte längre skulle passa.

Nyss försökte statsministern göra upp i smyg med miljöpartiet bakom ryggen på vänsterpartiet. Ohly avgav då det märkliga beskedet att vänsterpartiet kunde fälla s-regeringen - men endast om den gör upp med miljöpartiet och håller vänsterpartiet utanför.

Därpå antydde regringschefen att han i stället kan tänka sig att regera med enbart vänsterstöd i kammaren och lämna miljöpartiet utanför. Vilket förutsätter att rosor och nejlikor tillsammans uppnår egen majoritet i valet. Vilket med nuvarande opinionssiffror förefaller mindre sannolikt.

Erkänt durkdrivne taktikern Persson försöker bestämt spela ut sina tvenne stödpartier mot varandra. Att hålla två friare på halster samtidigt är förvisso gammal beprövad taktik. Kruxet är bara att Persson därvid bränner ett av sina effektivare trumfkort - nämligen det som framställer den borgerliga alliansen som hopplöst splittrad, oenig och därför regeringsoduglig.

Ohjälpligt avslöjas i stället Perssons rödgröna regeringsröra som ännu mer söndrad, oenig och försumpad av intriger.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons