Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, en samtyckeslag kommer inte att minska sexualbrotten

Samtyckeslagstiftning är symbolpolitik och kommer inte att göra någon skillnad.

Annons

Sexualbrottskommitténs ordförande, lagman Mari Heidenborg, lämnar över den färdiga utredningen med förslag till skärpt sexualbrottslagstiftning till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson under en pressträff i Rosenbad i Stockholm i veckan.

Att utsättas för en våldtäkt eller annat sexuellt övergrepp är bland de mest kränkande övergrepp en människa kan råka ut för. Kvinnor över hela världen vet hur det känns att se sig över axeln i rädsla när man går själv ute på kvällen.

Få brott väcker så många känslor som sexualbrotten och många upprörs över de återkommande fall där en till synes skyldig gärningsman ändå frias. Men allmänhetens raseri står i skarp kontrast mot juridikens torra korrekthet. Och i just sådana fall är det extra viktigt att lagstiftarna inte rusar iväg och fattar dåliga beslut.

I den ivriga debatt som rasat under senare år har samtyckeslagstiftning lyfts fram som ett sätt att få fler fällda för sexualbrott. När sexualbrottskommittén presenterade sitt förslag på onsdagen fanns de av flera partier hett eftertraktade skrivelserna om samtycke med. Ett så kallat oaktsamhetsbrott ska enligt förslaget införas för den som har sex med någon utan att ha tagit reda på personens inställning.

Förmodligen kommer kommitténs förslag att röstas igenom, det finns majoritet för det i riksdagen. Men kommer samtyckeslagen att göra någon skillnad?

Åtskilliga har tolkat samtyckeslagstiftningen som att den som åtalats för brott måste bevisa att den han eller hon haft sex med faktiskt har samtyckt. Om det inte skulle gå att bevisa skulle resultatet alltså bli en fällande dom. Omvänd bevisbörda alltså, något som inte hör hemma i en rättsstat.

Men så ser förslaget inte ut. Bevisbördan ligger fortfarande – tack och lov – hos åklagaren och några planer på att sänka beviskraven finns inte.

Analysen som många förhoppningsfulla gör, att sexalbrottskommitténs förslag skulle kunna leda till fler sexualbrott klaras upp framledes, är klen. Kommittén själv tror det uppenbarligen inte. Istället handlar det om signalpolitik, en förhoppning om en normerande effekt. Men förhoppningen att potentiella våldtäktsmän ska förstå att man inte får tvinga sig till sex känns inte sannolik.

Det finns också anledning att lyssna på invändningarna från olika håll - bland annat från Advokatsamfundet – som ser en risk för ett ännu större fokus på offret när åklagaren ska bevisa att samtycke inte fanns.

Sexualbrottskommittén hoppas på höjd kvalitet på polisens utredningar och understryker att brottsoffren måste få ett ökat stöd genom att tidigt få ett kompetent målsägarbiträde.

Det är bra. Att jobba förebyggande med att förändra attityder hos potentiella våldtäktsmän, att göra insatser för att trygga det offentliga rummet även för kvinnor och att arbeta med att förbättra polisens arbete med sexbrotten är några viktiga faktorer för att minska antalet sexualbrott.

Även om lagskrivningar om samtycke kan ses som en symboliskt viktig seger för många är det inte där lösningarna finns.

Mer läsning

Annons