Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nederlag för diplomatin

Annons

FN:s säkerhetsråd är akterseglat. Vapeninspektörerna har lämnat Irak tillsammans med världsorganisationens humanitära personal. De irakier som har möjlighet gör samma sak. För kriget är nu nära. Mycket nära. Och det kommer att utkämpas utan tillräckligt starkt folkrättsligt stöd.

I sitt tal till nationen på natten till tisdagen svensk tid bekräftade USA:s president George W Bush att man i Washington anser att diplomatin nu definitivt har nått vägs ände. FN har inte levt upp till sitt ansvar, så vi tar vårt, sade en allvarlig och beslutsam Bush.

Vita huset gav Saddam Hussein och hans närmaste 48 timmar att lämna Irak, annars tänker USA och dess allierade gå till angrepp. Det spekuleras i att ett anfall kan komma redan den här veckan.

Skulle ultimatumet hörsammas vore det en sensation. Iraks diktator har gång på gång slagit fast att han inte tänker lämna landet. Och sannolikheten för en revolt mot tyrannen i Bagdad i sista sekund är tyvärr inte stor. Det vet Bush. Denna sista chans är därför i första hand dels tänkt som en evakueringsfrist, dels ett försök att signalera inför en skeptisk omvärld att USA anstränger sig till det yttersta för att undvika krig.

Problemet är bara att väldigt många ser ett USA som tvärtom är otåligt att gripa till vapen. Åtskilliga människor och regeringar ställer sig undrande inför denna brådska. FN:s vapeninspektörer kunde ju trots allt återuppta sitt arbete för några månader sedan.

Förvisso är regimen i Irak sig lik i oviljan att samarbeta fullt ut med inspektörerna. Men så länge de kan rapportera att arbetet gör framsteg måste frågan ställas: Varför krig just nu? Varför ge de som tror att Irak kan avväpnas med fredliga medel den ammunition de behöver för att kritisera USA?

En del av förklaringen ligger i en glidning i den amerikanska argumentationen i Irakfrågan. En förskjutning från behovet av att avväpna landet till att byta ut regimen. Inspektörerna hade kanske kunnat göra det förra, men knappast det senare om inte indirekt och på lång sikt. För många i Bushs närhet har dock det senare alltid setts som en förutsättning för att Irak ska upphöra att utgöra ett hot.

Det är till stor del Storbritanniens premiärminister Tony Blairs förtjänst att USA valde att angripa Irakfrågan via FN-spåret. Något som han har fått betala ett högt politiskt pris för på hemmaplan. Men när Frankrike och Ryssland gjorde klart att de tänkte stoppa en ny och tuffare FN-resolution för att ge freden en sista chans valde alltså USA tillsammans med dess allierade att gå vidare på egen hand.

Det är ett nederlag för diplomatin vi nu bevittnar. En stor portion ansvar för detta faller på Frankrike som sannerligen inte har skött Irakkrisen väl. Men den amerikanska administrationens arroganta inställning till omvärldens tvivel har också bäddat för nederlaget.

Nu står världen på randen till ett krig. Människor över hela världen följer utvecklingen med oro. För ingen kan med säkerhet veta vad som blir följden av en USA-attack mot Irak. Risken för en utvidgning av kriget kan inte ignoreras.

Måtte all osämja inte försvåra det livsviktiga återuppbyggnadsarbete som tar vid när det är över.

Mer läsning

Annons