Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalismens återkomst

Annons

På måndag har vi fått ledigt för att hissa den blågula fanan och sjunga Du gamla du fria...

Samtidigt har EU hamnat i en av sina djupaste kriser någonsin.

Två händelser som i sig bara råkar sammanfalla i tid, men ändå ser ut som en tanke. Vi bevittnar nationalismens återkomst samtidigt som den europeiska unionen försvagas.

För inte så många år sedan avstod en del rektorer av hänsyn till utländskt födda elever från att flagga på skolavslutningen. Den svenska flaggan höll på att bli en symbol för högerextrema krafter.

Men nu är nationalsymbolen återerövrad. Det är politiskt korrekt att fira den svenska nationen. Vi har till och med fått en särskild ledig dag för att göra det.

Att det blivit så har möjligen att göra med EU-medlemskapet. I ett samarbete med flera andra länder har det blivit viktigare att slå vakt om det egna landet. Det var uppenbarligen också precis den känslan som var avgörande när såväl fransmännen som holländarna sade tydligt nej till EU:s nya konstitution.

Inte för att fördraget i sig skulle vara så dåligt, utan för att EU upplevs ta över för mycket av det egna självbestämmandet. EU:s utveckling från ett frihandelsområde - som svenskarna röstade ja till att gå med i - till en politisk union med 25 medlemmar och gemensam valuta har helt enkelt gått för fort.

Och nu blir det därför av allt att döma en lång vila.

Visserligen kan ingen säkert ännu veta vad stats- och regeringscheferna kommer fram till i Bryssel den 16-17 juni. Men alla tecken tyder på att toppmötet kommer att officiellt dödförklara den nya konstitutionen i sin nuvarande form.

Det kan rimligen inte vara mödan värt att fortsätta behandlingen av ett fördrag som aldrig kommer att bli verklighet, alla medlemsländer måste ju säga ja. Redan på måndag antas också Storbritannien deklarera att den planerade folkomröstningen ställs in eftersom den är meningslös.

Allt pekar alltså mot att unionsbygget går i stå. EU får ta en paus och fundera på den framtida utvecklingen. Något avgörande kommer knappast att hända förrän det nuvarande ledarskapet i flera tunga medlemsländer är utbytt. Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder ser ut att förlora i valet om några månader, Storbritanniens Tony Blair har deklarerat att han kommer att avgå inom några år och 2007 ska Frankrike ha presidentval.

Stillestånd brukar beskrivas som katastrof av de mest hängivna unionsförespråkarna. Det är rörelsen framåt som håller ihop unionen, stannar utvecklingen hotar sönderfallet, brukar det heta.

Ändå är det inte alldeles säkert att det svenska politiska etablissemanget egentligen beklagar utvecklingen. Regeringens och statsminister Göran Perssons grundläggande hållning är att EU ska vara ett samarbete mellan nationer och inte en överstatlig union.

Samma synsätt skulle sannolikt prägla en borgerlig regering ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt. Att folkpartiets mer unionsvänliga hållning skulle få genomslag är inte troligt.

Och uppfattningen att EU är ett mellanstatligt samarbete och inte ska utvecklas till något annat har onekligen stärkts av nejen i Frankrike och Nederländerna.

Med den nya konstitutionen lagd åt sidan blir tillvaron också mycket behagligare för regeringen och de borgerliga inför valet nästa år.

Sannolikheten för en junilista som tar borgerliga röster minskar och socialdemokraterna kan slippa den uppslitande interna striden mellan EU-skeptiker och EU-anhängare.

Om det inte finns något fördrag att rösta om kan riksdagsman Sören Wibe lägga ner sin namninsamling för att tvinga fram en svensk folkomröstning.

En följd av nationalismens revolt mot det europeiska unionsbygget blir därmed att Göran Persson kan sova lugnare om nätterna.

023-936 15

Mer läsning

Annons