Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När en minut är en hel evighet

/

Annons

Kanske är jag en kvalificerad trafikfara nuförtiden. Sedan jag fick mina kraftiga böter för fortkörning känns det som om jag stirrar jag mer på hastighetsmätaren än på vägen och medtrafikanter.

Jag besökte huvudstaden förra helgen och kunde då konstatera att det är omöjligt att hålla hastighetsbegränsningarna. Det är nödvändigt att följa trafikrytmen annars blir det kaos om en bromskloss från Dalarna försöker vara laglydig.

När köerna tornar upp sig någon mil från Norrtull, får man anledning att fundera över tiden. Det tar nästan lika lång tid att ta sig igenom Stockholm om man anländer vid rusningstid, som det tar att åka från Dalarna till Norrtull. När hastigheten är 0 med jämna mellanrum och högst 5 kilometer i timmen dessemellan, känns det oerhört påfrestande. Det är klokt att inte ha en tid att passa under dylika förhållanden.

Tiden, indelningen i år, månader, veckor, dygn, timmar och minuter är nog människans sämsta uppfinning. Utan detta begrepp skulle vi till exempel inte himla oss så över det varma sommarvädret förra helgen. Vi skulle bara tycka att det var trevligt och en smula märkligt att gå i sommarkläder trots att inte ett blad fanns på träden och gräsmattorna inte var överdrivet gröna.

Utan klockan skulle vi arbeta när det passade bäst och sova när vi ville. Företeelser som stress skulle vara obetydliga när det inte finns någon dead line. Indelningen av dygnet i 24 timmar är inte något som passar alla. Vi har alla olika kroppsklockor. Tänk så oerhört mycket trivsammare det skulle bli om den morgontrötte fick sova ut och istället arbeta längre på kvällen. Den morgonpigge kunde köra igång i ottan och skulle sedan inte behöva skämmas över ett tidigt sänggående.

Särskilt yngre människor har en benägenhet att vara morgontrötta. Varför ska vi då tvinga upp dem i ottan och sätta dem på en skolbänk där första och kanske även andra lektionen bara upplevs som i dimma? Man kunde åtminstone anamma den metod som många andra länder har. Klasserna går under en period på förmiddagarna och byter sedan under nästa period till eftermiddagar. Perioderna kan vara på veckobasis och 14 dagar.

Vi har ju myntat begreppen morgonmänniska och kvällsmänniska men ändå envisas vi med att tvinga in båda kategorier i samma ram. Själv är jag (antagligen med stigande ålder) alltmer kvällstrött. Exempelvis konstaterar jag gång efter annan att televisionen vanligen visar något intressant program eller en film med start klockan 22.30. Då är det inte för mig.

Trots att tiden är konstant är vår uppfattning mycket relativ. Barndomens sommarlov var oändliga och likaså var tiden från den 1 december till den 24. När hjärnan matas med nya intryck går tiden långsammare. Första halvan av en semestervecka brukar jag uppleva som lång. Den andra halvan bara svischar förbi som en långtradare.

Och tidsindelningens näst minsta enhet (bortsett från hundradelar och tusendelar av en sekund), minuten, kan vara en hel evighet. Särskilt när man tittar på slalom, andra åket. På det mer personliga planet kan den också vara en evighet, om det lyser rött och man befinner sig på fel sida om toalettdörren.

Mer läsning

Annons