Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Motvind för moderater

Annons

Under 90-talets senare hälft hade moderaterna stora opinionsframgångar. Dåvarande partiledaren Carl Bildt var tidvis landets populäraste politiker och framstod som självklar oppositionsledare. Fredsengagemanget på Balkan gjorde honom temporärt till internationell statsman. Ungefär som Göran Persson efter EU-toppmötet. Sådant imponerar alltid.

Även många sossar uttryckte stolthet över ett Bildt uppskattades internationellt. "En ära för Sverige" sa Ingvar Carlsson. Efter Olof Palme hade Sverige inte haft någon sådan internationellt gångbar politiker.

Bo Lundgren har inte förmått axla Bildts mantel. Internationellt är han ingenting. På hemmaplan har tidvis Alf Svensson tämligen oförblommerat uppträtt som rival om oppositionsledarrollen. Lundgren är den trägne, duglige och värdefulle partistyrelseledamoten, som under hela sin karriär framförallt talat till partiets redan frälsta medlemmar och sympatisörer. En partiledare och statsman däremot måste framförallt charma de ännu icke frälsta långt bortom partiet, vilket är en helt annan konstart. Persson kan konsten.

Med fantasilös professionalism driver Lundgren partiets skattesänkningslöften, trots att skattetröttheten för närvarande inte är så våldsam utanför de gängse moderatväljarnas led, vars röster han ändå har.

Återigen - Lundgren flirtar med de redan övertygade. Ett farligt syndrom i en valrörelse för varje partiledare - men givetvis en stor dygd på stämmor och partikonferenser, då den egna organisationen ska konsolideras.

Vårt tips är att Bo Lundgren vill avgå som moderatledare efter valet.

Mer läsning

Annons