Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Motsägelsefullt om varg

/

Annons

Den svenska rovdjurspolitiken, i varje fall i den del som gäller vargen, är för närvarande motsägelsefull och kortsiktig. Beslutet om ökat utrymme för skyddsjakt, samtidigt som licensjakten tagits bort, innebär dubbla signaler och riksdagsbeslutet från 2009 känns alltmer inaktuellt eftersom regeringen valt att rätta sig efter EU-kommissionen och tagit bort riktmärket hur storleken på vargstammen. Rovdjursförvaltningen får alltmer en prägel av en politik som tar en dag i sänder. I april presenteras dessutom en ny rovdjursutredning som rimligen leder till nya politiska överväganden.

Naturvårdsverkets besked i går att länsstyrelserna får ett ökat handlingsutrymme för beslut om skyddsjakt på 32 vargar låter i praktiken som en slags kompensation för den uteblivna licensjakten. Men eftersom kraven på att bevilja skyddsjakt är de samma som tidigare blir en sådan slutsats felaktig. Ingen kan heller med säkerhet säga hur många vargar i Dalarna som kan komma att omfattas av skyddsjakt. De 32 vargar som skyddsjakten utgör ett maxtal som gäller hela rovdjursbältet.

I dag saknar myndigheterna säkra uppgifter om vargstammens storlek. Men länsstyrelsens utökade handlingsutrymme i skyddsjaktsfrågan kan inte tolkas på annat sätt att det finns åtminstone ett underförstått erkännande om att vargstammen växer. Men den verkliga tillväxten blir ett godtyckligt antagande som leder till en polarisering av debatten, särskilt som vi numera har dagliga rapporter om vargar i bebyggelse. Iakttagelser som förstärker tesen att vargreviren blir fler och förtätas. Men också att djuren inte visar den skygghet för människor som vi förknippar med varg.

Landshövding Maria Norrfalk gör bilden av en rovdjursförvaltning med problem ännu tydligare, när hon konstaterar att länsstyrelsen inte längre har pengar för att klara arbetet på fältet. Det finns säkert krafter som välkomnar en minskad närvaro av statlig personal i rovdjursmarker, men en sådan utveckling kan inte applåderas bland dem som företräder en nyanserad syn på svensk rovdjurspolitik. Det är således olyckligt att staten ger den regionala nivån ökat beslutsansvar, men samtidigt stryper de resurser som krävs för att länsstyrelserna ska kunna leva upp till förväntningarna.

Vargfrågan är tillräckligt kontroversiell utan inslag av denna uppenbara motsägelse.

Mer läsning

Annons