Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mödrar och pensionärer

/
  • Tungt före. Ensamstående småbarnsföräldrar liksom många pensionärer halkar efter och riskerar sänkt köpkraft mitt i högkonjunkturen.  Foto: Hasse Holmberg

Annons

Regeringens arbetslinje är principiellt riktig. Arbete - eget och andras - är all välfärds grund. Ensamma mödrarna hamnar emellertid under några år lätt utanför arbetslinjen och kommer inte i åtnjutande av de senaste årens storslagna ekonomitillväxt på samma sätt som övriga, arbetsföra medborgare i samma åldersgrupper. Fast jobb och heltidsarbete ofta är svårt eller omöjligt för just ensamstående kvinnor med småbarn. Statistiken visar entydigt att den ensamstående föräldern (som oftast är en hon) som kategori haft den sämsta inkomstutvecklingen i landet med snudd på minskad köpkraft. Så uppstår en fattiggrupp mitt i välfärdssamhället. Detta är ingen fråga om individuellt val och drabbades egen angelägenhet. Barn i hem med hygglig standard ligger i hela nationens intresse och skall ses som samhällets investering i framtiden. Botemedlet är dels - och i första hand - förbättrad barnomsorg. Dels bättre bidrag. Samhället har inte råd att låta kategorin ensamstående föräldrar vidareutvecklas som ny fattiggrupp.

Den andra kategorin är landets fattigpensionärer. Den trista statistiken, som stundom är politikens värsta vedersakare, avslöjar att vid senaste årsskiftet hade drygt 136 000 kvinnor och 23 000 män enbart garantipensionen att leva på. Det innebär i klartext omkring 5000 kronor i månaden, sedan skatteverket fått sitt. Proportionerna mellan antalet kvinnliga och manliga fattigpensionärer beror inte enbart på att kvinnor genomsnittligt lever längre än män utan på ytterligare en samhällelig orättvisa. Kvinnornas sämre tillträde till arbetsmarknaden och mer begränsade karriärmöjligheter är visserligen problem i avtagande - men likväl fortfarande ett problem för de drabbade.

Sverige har två pensionärsorganisationer - Pensionärernas Riksorganisation (PRO) och Sveriges Pensionärsförbund (SPF). Båda är enligt eget bedyrande strikt opolitiska. Dock dristar vi oss att karaktärisera det förra som mer socialdemokratiskt än det senare - och det senare som mer borgerligt än det förra. Nog om banal partipolitik för idag och åter till tillvarons kärva realiteter:

Både PRO och SPF rasar mot pensionernas flagranta eftersläpning i den allmänna högkonjunkturen. Drygt en kvarts miljon namnunderskrifter har hittills inkommit. Såväl den tidigare s-regeringen som dess borgerliga efterträdare var/är föremål för arga pensionärsprotester.

Ämnet har sin egen politiska logik. Pensionärerna utgör en mäktig väljargrupp, som inget parti har råd att göra sig ovän med i en valrörelse. Med påföljd att partiernas vallöften till pensionärerna, sällan återfinns i den pensionspolitik, som praktiseras efter en valseger.

Den, som sitter med budgetansvaret, är knappast helt lyckligt över pensionärernas krav. "Många pensionärer har det väldigt bra", replikerade finansminister Anders Borg undvikande för ett tag sedan.

Javisst, men vi talar om dem, som inte har det så bra. I det pågående pensionärsuppropet finns kravet att man ska kunna leva på sin pension utan att tvingas begära socialbidrag. Ett rimligt krav.

Se till att det blir så!

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons