Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moderat försvarsminister vill avskaffa folkförsvaret

/
  • Allt färre gör lumpen. Den allmänna värnplikten håller på att bli en pliktlag utan verklig innebörd. Folkförsvaret förvandlas till fiktion. Foto: Fredrik Persson/Scanpix.

Annons

Värnplikt och demokrati hör samman idéhistoriskt sett. "En man, ett gevär, en röst" var ett potent slagord i kampen för allmän och lika rösträtt. Fria medborgare skulle försvara sitt land. "...mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund", skaldade en stolt Erik Axel Karlfeldt efter godkänd mönstring. Folkförsvaret låg i tiden.

Ett mer krasst samband mellan värnplikt och demokrati torde vara att demokratins genombrott sammanföll med behovet av massarméer. Industrialismens krig hade helt andra proportioner än tidigare epokers. För Sverige var ett värnpliktsförsvar absolut nödvändigt under två världskrig plus ett kallt dito. I samtliga tre fallen riskerade vi stora invasionsförsök från stormakter.

Efter kalla krigets slut förefaller hotbilden annorlunda. Den stora kustinvasionen av närmast "Normandieklass" i Skåne eller Gävlebukten verkar numera osannolik. Dagens akuta konflikter handlar om terrorismbekämpning samt begränsade krig med insatser av jämförelsevis små men högkvalificerade stridskrafter. Allt fler stater slopar därför värnpliktssystemet och övergår till mindre yrkesarméer. Moder Svea inkallar årligen allt färre grabbar till grundutbildning. Folkförsvarets epok bedöms vara över. Istället förväntas Sverige ställa upp små men högkvalitativa militära styrkor för internationella, fredsbevarande insatser i världssamfundets regi, såsom just nu sker i Afghanistan.

Tilläggas bör att även vårt förr formidabelt stora, frivilliga hemvärn med ca 100 000 enkelt utrustade och något ålderstigna men beredskapsmässigt likväl värdefulla hemvärnsgubbar, helt avsiktligt krympts till knappt 30 000 välutrustade krigare i mer kuranta åldrar.

Försvarsminister Odenberg menar att värnplikten bör avskaffas i fredstid för att behändigt återinföras vid krigshot. Tror reservmajor Odenberg själv på sin advokatyr? . Att återskapa ett invasionsförsvar värt namnet kräver åratal av utbildning och materielanskaffning. Den läxan borde vi ha lärt vi oss vid andra världskrigets utbrott 1939.

Sveriges stora nedrustning 1925 skedde likaledes i förvissningen att storkrigens tid var förbi. FN:s föregångare NF (Nationernas Förbund) förväntades fixa freden. Antalet förband minskades kraftigt. Genom den sk "kategoriklyvningen"inkallades många värnpliktiga överhuvudtaget inte till grundutbildning . Vissa satsningar på teknik _ framförallt stridsflyg, pansar och luftvärn _ gjordes dock, vilket i och för sig var värdefullt. Då som nu utlovades en "mindre men vassare" försvarsmakt.

1939 kom chocken. Sveriges värnkraft var klen, men lyckligtvis inte lika klen som Norges. 1925 års nedrustning var således katastrofalt fel, och ett uttryck för pacifistiskt lättsinne. Om storkriget däremot inte drabbat Europa hade den stora försvarsskrotningen istället gått till historien som framsynt, ansvarsfylld och angelägen, då samhällets resurser istället kunnat ägnas trevligare ting än krut, kulor och kasernliv.

Om Sverige nu skrotar sitt värnpliktsbaserade folkförsvar och Nordeuropa denna gången verkligen förblir ett lugnt hörn av världen kommer beslutet att gå till hävderna som framsynt och angelägen. Eljest som ett uttryck för populism och säkerhetspolitiskt lättsinne. Grundproblemet idag är principiellt detsamma som anno 1925 _ nämligen att bedöma, vad framtiden bär i sitt sköte. En i alla tider besvärlig konst.

Debatten om 2000-talets sannolika hotbilder måste intensifieras, innan några avgörande beslut tas om värnpliktens och folkförsvarets framtid.

Mer läsning

Annons