Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljöflum pinar Göran Persson

Annons

Den otidsenliga höger-vänsterskalan får folk att tro att miljöpartiet i egenskap av "vänster" skulle stå socialdemokratin närmare än något av de borgerliga mittenpartierna.

Ideologier har en enastående förmåga att skymma verkligheten.

Klok och klarsynt är Widar Andersson, socialdemokrat, Falubo och chefredaktör på Folkbladet Östgöten (s). Ur hans ledarspalt insuper vi följande beska droppar:

"Miljöpartiet har mer än tjugo år på nacken. Partiets riksdagserfarenheter sträcker sig tillbaks till 1988. De grönas partikongresser har dock inte ändrat karaktär. De är fortfarande genuina uppvisningar i regeringsoduglighet... Besluten som togs på helgens partikongress omöjliggör nära samverkan med båda regeringsblocken."

Miljöpartiets tyska motsvarighet "De gröna" är däremot en fungerande koalitionspartner till socialdemokratin. Inledningsvis fanns emellertid samma svårigheter där som här. Men det tyska partiet stramade upp sig och tog itu på skarpen med miljöfundamentalisterna i de egna leden.

Något motsvarande har aldrig skett i Sverige. På helgens kongress var det i stället fundamentalisterna som idogt satte käppar i hjulen för sin partiledning, som har siktet inställt på ministerposter i en rödgrön regering efter valet.

Partiledningen led således ett förödmjukande nederlag i den helt hopplösa frågan om svenskt EU-utträde. Kongressen gick på den dogmatiska nej-linjen.

Miljöpartiets utopiskt verklighetsfrämmande förslag om prestationslös "medborgarlön" hade partistyrelsen utelämnat i förslaget till nytt partiprogram. Kongressmajoriteten ville annorlunda och drev även här sin vilja igenom.

En annan fix flumföreställning är kravet på ett räntefritt samhälle. En gammal idé, som under mellankrigstiden omhuldades dels av utopiska anarkister, dels av - hör och häpna - nationalsocialismens pionjärer, Drexler, Feder med flera. De förra kom aldrig i närheten av makten. De senare tystnade eller tystades snabbt efter Machtubernahme 1933.

Miljöpartiets gröna fundamentalister (en del av dem använder faktiskt den ursprungligen tyska benämningen "fundi" om sig själva) vill att partiet ska lämna regeringssamverkan med sossarna och gå i opposition. De vill inte ha fler "sosseeftergifter".

Samtidigt umgås Peter Eriksson med högtflygande förhoppningar om minst tio procent av rösterna och en bukett ministerposter, varav en åt sig själv, efter valet. Eriksson och partiledningen drömmer om en regelrätt regeringskoalition.

Senaste opinionsmätningen ger partiet fem procent. Marginalisering hotar.

Miljöpartiet är sannerligen ingen stabil samarbetspartner för Göran Perssons tröttkörda regering. Såväl socialdemokrati som miljöparti behöver båda vila upp sig under en mandatperiod i oppositionsställning.

Därefter kanske nya kombinationsmöjligheter ger sig tillkänna. Sakligt sett är den hittillsvarande blockpolitiken överspelad av utvecklingen. Uppdelning i borgerligt och socialistiskt hör hemma i förra seklet. Av socialdemokratiska chefredaktörer är det snart bara Göran Greider på länskollegan som troskyldigt och envist omhuldar socialismen.

Nu är det socialliberalism och marknadsekonomi som gäller! En ny tid kräver nya politiska kombinationer i Sveriges riksdag.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons