Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer pengar till mindre försvar?

Annons

Allt var så enkelt förr. Under tvenne världskrig och ett kallt krig gällde strikt neutralitetspolitik, uppbackad av ett starkt svenskt invasionsförsvar - som för cirka 40 år sedan faktiskt omfattade världens fjärde flygvapen i storleksordning (efter USA, Sovjetunionen och Storbritannien)!

Fram till kalla krigets slut förelåg risk för stora sovjetiska invasionsförsök och överraskningsanfall mot Sverige.

Inte så att herrarna i Kreml på 50- och 60-talen av pur revolutionär lidelse önskade lyckliggöra även Sverige med den sanna kommunismen. Alls icke.

Men vid en supermaktskonfrontation i Europa var risken stor att den mäktiga grannen i öster skulle försöka sig på ett angrepp mot oss för att säkra herraväldet över Östersjön och Öresund samt för att via Sverige komma åt Nato-landet Norge och behärska Nordatlanden. Vad kontrollen av Nordatlanten beträffar drevs Hitler av exakt samma strategiska strävan den 9 april 1940.

Kalla kriget är i dag historia och risken för större europeiska konflikter näst intill obefintlig. Avsaknaden av en trovärdig hotbild ger det svenska försvaret problem att legitimera sin existens - som dock årligen kostar 45 miljarder kronor. Övergången från ett stort invasionsförsvar till ett behändigt nätverk av moderna insatsstyrkor är sannerligen ingen lätt omställning. Förband läggs ned, fullt användbar materiel säljs som surplus eller skrotas, mödosamt utbildad personal friställs.

Försvarsberedningen konstaterar att tillgången till direkt användbara krigsförband är högst begränsad under "överskådlig tid". Kort sagt - moder Sveas värnkraft är för närvarande dålig.

Bristen på hotbild gör att just ingen bryr sig. Samtliga riksdagspartier ger rapporten sitt stöd. Låt vara med varierande entusiasm. Samma stämningar och attityder gör sig gällande som under mellankrigstiden innan Hitlers "machtübernahme" 1933.

Försvarets huvuduppgift är att kunna genomföra väpnad strid, deklarerar beredningen samtidigt som den underkänner den mer diffusa ambitionen att försvaret vid behov ska kunna stöda det civila samhället.

Paradoxalt nog anser sig ÖB behöva fler - inte färre - försvarsmiljarder för att omstrukturera det forna stora invasionsförsvaret till ett hårdbantat insatsförsvar, kapabelt för internationella insatser.

En gammal frågeställning från mellankrigstiden ger sig åter tillkänna:

Ska man i det längsta bevara de förband och den materiel man redan har - eller ska man skapa någonting nytt och annorlunda? Erfarenheterna från 1939 antyder att de stater som inte förnyat sig militärt stod sig slätt mot den nyuppbyggda tyska krigsmaskinen. I både Polen och Frankrike mötte tyskarna allierade stridskrafter, som föga förändrads sedan första världskrigets dagar.

Att stå "rätt rustad" i fel slags krig är alltid lika fatalt.

Vad som framför allt behövs är diskussioner kring de mest sannolika militära hoten mot Sverige. Vilket slags "väpnad strid" förväntas framtidens svenska soldater utföra?

Frågorna måste besvaras innan det nya försvarsbeslutet tas nästa år.

Mer läsning

Annons