Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer idrott i skolan?

Annons

Jag var nämligen en av de där eleverna som inte kunde stå på händerna mot ribbstolen och som inte kunde/vågade hoppa över den där höga bocken eller plinten. Än i dag kan jag minnas hur förnedrande det var att få handgriplig hjälp upp på bommen, eller att tvingas klättra över plinten, för över måste man ju. Jag har aldrig varit särskilt road av sportutövning, och därför aldrig blivit särskilt bra. Någon tävlingsinstinkt "Kom igen! Nu ska vi ta dom!" har jag aldrig haft.

Genom hela realskolan och gymnasiet hade jag en idrottslärare som bedömde alla ens insatser och framsteg med hjälp av stoppur eller måttband. Att jag inte där föll offer för idrottens mobbingproblem berodde nog på att jag var ganska duktig på andra områden som ingav respekt och som skänkte en viss status.

Nu tycker jag mig höra ett samfällt skri från hela idrottslärarkåren: "Så där går det inte till i dag! Det är helt annorlunda nu för tiden!" Jo, jag hoppas och tror nog att det har förändrats till det bättre, skam vore det annars, men helt övertygad är jag inte. Väljer man att bli idrottslärare så är man sannolikt väldigt idrottsintresserad, och däri ligger faran. Idrotten är i grunden tävlingsinriktad. Lyckan är att vinna, och någon ska automatiskt komma sist.

Hur har då skolans gymnastik- och idrottsundervisning påverkat mig? Jo, den gav mig sådan avsmak för alla former av fysisk aktivitet, att det dröjde långt upp i vuxen ålder innan jag ens började fundera på någon form av motion. En klart bidragande orsak till att jag numera släpar på en viss övervikt.

Det kan väl uppfattas som att jag bara sitter och märker ord, men jag tycker ändå att det är en viktig skillnad. Mitt förslag blir därför: Mindre gymnastik och idrott i skolan! (men mera fysiskt aktiv lek, motion och friskvård!)

Nu har det slutat regna. Nu ska jag gå en långpromenad.

SÖLVE OLOFSSON

Mer läsning

Annons