Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Gärna en minnessten, men först en rejäl veteranpolitik

Annons

Hur ska personer som har arbetat för Försvarsmakten i skarpt läge, deltagit i FN-aktioner eller dylikt, behandlas? Trots att ett inte obetydligt antal svenska killar och tjejer genom åren har deltagit i fredsbevarande uppdrag utomlands – i Kongo, i Libanon, i Afghanistan och i Mali för att ta några exempel – så diskuteras vår veteranpolitik väldigt sällan. Enligt Försvarsmakten så hade Sverige mer än 100 000 utlandsveteraner 2012, det lär vara ännu fler i dag.

Veterandagens firande 2016.

För de flesta veteraner innebär återanpassningen inga större problem. De kommer hem och kan tämligen enkelt återgå till ett normalt liv i det civila. Men för de som kommer tillbaka drabbade av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller svårt skadade efter att ha deltagit i strid är det värre. Det är då viktigt att det finns en genomtänkt strategi för hur dessa personer, och ibland också deras anhöriga, ska få den hjälp de behöver. Det handlar om personer som har riskerat sitt liv för den svenska statens skull, de förtjänar all hjälp som finns att uppbringa.

Redan på 1960-talet var svenska soldater på plats i Kongo, så det är förbluffande att det först är på senare tid som det ens har talats om en veteranpolitik i Sverige. I USA har man till och med en särskilt minister med ansvar för veteranfrågor (republikanen David Shulkin är den senaste i raden).

Kommunfullmäktige i Sundsvall beslutade på måndagen att en minnessten för svenska veteraner ska uppföras, något som Jörgen Berglund (M) motionerat om.

Sedan några år tillbaka arrangerar Försvarsmakten varje år Veterandagen den 29 maj där soldater som sårats eller utmärkt sig i strid uppmärksammas och får medaljer. I veckan behandlades i riksdagen en motion från Moderaterna om att göra Veterandagen till en allmän flaggdag, tyvärr så återremitterades ärendet till utskottet trots att en majoritet för förslaget finns. I Sundsvall beslutade kommunfullmäktige i veckan att en minnessten för veteraner ska uppföras, något som Jörgen Berglund (M) hade motionerat om.

Dylika symbolhandlingar är bra för att visa dem som har gjort insatser för det svenska försvaret den uppskattning de förtjänar. Men att visa uppskattning är bara en sida av myntet. Hemkommande soldater kan behöva stöd på många olika sätt; direkt medicinsk vård, samtalsterapi eller något helt annat.

Försvaret har fått i uppdrag att senast den 1 juli i år ha upprättat ett Veterancentrum, där hemvändande soldater ska få vård och hjälp av personer som är experter på just detta område.

Det är verkligen inte en dag för tidigt.

Politiker som är beredda att fatta beslut om att skicka ut svenska soldater på uppdrag utomlands, med fara för livet, måste också vara beredda att fatta beslut om att erbjuda stöd till de hemkommande soldaterna. Det är märkligt att det har förts en debatt om att återvändande IS-krigare ska kunna erbjudas en gräddfil till jobb och erbjudas terapi för att de ska avradikaliseras och återanpassas till samhället, samtidigt som personer som har varit på utlandsuppdrag för försvarets räkning inte har fått den hjälp de behöver. Att det ofta har varit frivilligorganisationer – t ex Sveriges veteranförbund fredsbaskrarna eller Veteranstöd rapid reaction – som stått för mycket av stödet till hemkommande soldater är talande. Visst är det bra att det finns frivilligorganisationer, ofta med medlemmar som själva har erfarenhet av utlandstjänstgöring, men staten måste bära det huvudsakliga ansvaret.

Ett Veterancentrum, där de som behöver kan få rätt vård av experter på just den typ av problem som hemvändande soldater kan råka ut för, är ett steg på vägen mot en genomtänkt veteranpolitik.

Mer läsning

Annons