Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mångfald, inte förbud

Annons

den 5 januari2007

Tänk er förslaget överfört till skolorna i norra och västra Dalarna, Älvdalen och Lima exempelvis, där många av eleverna naturligtvis talar sitt sockenmål med varandra, men överger huvudsakligen dialekten vid samtal med läraren eller andra i skolan som inte behärskar älvdalska eller Limamålet. Vilket övergrepp vore det inte att förbjuda de egna målen och kräva av eleverna att endast använda sig av svenska under lektionstid?

Jag kan tillstå att jämförelsen haltar något, men det finns också många beröringspunkter. Det är för mig väldigt naturligt att elever som är födda i Somalia eller som lärt sig landets språk under uppväxtåren i Malmö, känner en trygghet i att använda sitt eget hemspråk när de diskuterar med varandra på en lektion eller under aktiviteter på rasterna.

Samtidigt är det självklart att eleverna ska ha fått en sådan undervisning i svenska att de behärskar språket på ett sätt som gör det enkelt och naturligt att hänga med på lektioner och även klara andra uppgifter, både inom och utanför skolan. Men att som folkpartiet föreslår, förbjuda barnen att tala något annat språk än svenska i skolan är korkat och gränsar till diskriminering.

Överfört till Älvdalen, där inflytelserika invånare kämpar för att riksdagen ska ge älvdalska status av minoritetsspråk, skulle ett påbud om att förbjuda andra språk än svenskan få ett förödande resultat.

Det är redan nu svårt att få ett brett genomslag för älvdalska också på hemmaplan eftersom språket genom samhällsutvecklingen naturligen genomgår en försvagning.

Jag kan också själv minnas barndomens upplevelse som språkligt handikappad i kontakter med släkt och vänner utanför Dalarna. Det var ångestladdat att komma till kusinerna i huvudstaden och känna sig oförmögen att uttrycka sig så att de begrep.

Redan mellanstadiets skolresa i buss från Björbo till Falun och gruvmuseet i residensstaden var en pina: Farhågan att bli tvingad att svara på någon fråga från museets personal orsakade magont redan i Norr Amsberg. Klasskamraten på sätet intill gjorde tidigt klart att "jag kommer inte att säga ett jä-la ord under hela Falubesöket!"

Det uttalades på Flodamål (Björbovarianten) som var vår språkliga trygghet långt upp i skolåldern. Men jag minns också med vilken aptit de flesta av oss gick in för modersmålet, svenskan. Ganska tidigt var vi "tvåspråkiga", även om det skulle dröja många år innan vi insåg att målet var ett ovärderligt språkligt komplement och en tillgång. Definitivt inte en belastning.

Skolan ska uppmuntra språklig mångfald och inte hota med förbud!

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons