Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många bestyr i midsommartid...

Annons

Tiden rusar. Det känns som om det bara var någon vecka sedan jag plockade undan fågelstugan och förberedde inför sommaren. Från frukostbordet ser jag ut över sommarängen intill byvägen. Den är vackrare och mer blomsterrik än någonsin tidigare. Det har regnat i natt och jag gläds över tillskottet. Vattennivån i gårdsbrunnen är misstänkt låg, trots att det inte är länge sedan vårfloden i Fänforsen varslade om översvämning.

Om någon timme åker jag längs älven, västerut, för att ta ner några björkar för att kunna löva på strategiska platser runt huset. Inget överdåd, men det tillhör midsommarrutinen och markerar sommarens ankomst. Varje årstid har sin glädje och sina bestyr. Jag tillhör dem som behöver rutiner för att riktigt tillgodogöra mig årstidsskiftningarna.

Majstången i byn togs ned i går kväll för att befrias från fjolårslöv och ställas i ordning inför midsommardagens firande. I dag är det ingen idé att resa den igen. På midsommarafton vallfärdar Björboborna till sina fäbodar. De åker till Tyrsberget och Lövberget där de samlas för att fira sommarens obestridliga intåg. Medan barnen leker och småbusar, samlas folk runt kaffeborden. Samtalen har inte pågått lång stund förrän det hörs ett kollektivt beklagande mellan vetebrödstuggorna: Jaha, nu vänder det!

Jag brukar inte fördjupa mig i problematiken. Sommaren är tillräckligt kort för att redan i midsommartid ondgöra sig över att den tar slut. Det är fortfarande fyra månader kvar till älgjakten och med den tideräkningen blir det genast lättare att fördra det faktum att dagarna blir kortare. Ännu har vi många ljusa kvällar att glädjas över. Badet och grillningen vid forsen, smultronen, hallonen och promenaderna längs sommarfagra stigar är ovärderliga upplevelser i sommarlandet som gratis står till mitt förfogande.

Med midsommar lever byn upp igen. Sommarfolket från Stockholm och Västmanland flyttar in för några hektiska veckor. Bilar på byvägen blir vardagsmat och jag slutar snart med ovanan att varje gång titta ut genom fönstret för att se vem som kommer och åker. Barn och ungdomar viner fram på sina moderna cyklar, konserten från aktiva gräsklippare och röjsågar är konstant. Det gör mig ingenting. Ljudet markerar ju att byn vaknat till liv efter den långa vintersömnen.

Sommargrannen Magnus Holmer från Falun promenerar förbi på väg mot paddlarkompisarna Malin och Tommy. Nästan lite ursäktande berättar han om barnen som kommit till den ålder då det inte är lika lätt som tidigare att få dem att lämna "storstan" för sommarfröjderna i Björbo. Vi skrattar åt fenomenet. Vi kan själva minnas hur intressena växlade under unga år.

Sommarens förstasidesnyhet, så här långt, är annars Karin och Ivans flaggstångshaveri. Grannarnas flaggstång gick av på tre ställen och föll till marken, tack och lov utan att skada vare sig människa eller djur. Men även om ingen av dem längre tillhör byns ungdomar dröjer det inte många dagar förrän den sönderslagna trästången städats undan och flaggstångsföretaget kommit den långa vägen från Svärdsjö för att ge gården en ny stång. På midsommardagen är det ju allmän flaggdag.

Själv har jag upplevt sommarens första fågelbestyr. Intill postlådan, nästan mitt på byvägen, hittade jag bofinksungen. Den såg livlös ut, men när jag vidrörde den med handen märkte jag att den levde. Försiktigt lyfte jag ner den i gräset intill vägen. Skulle den ha någon chans? Borde jag själv slå ihjäl den, hellre än att den riskerade bli katt- eller rävmat? Borde jag hämta vatten och bröd eller lyfta upp den, som jag brukar göra med fåglar som kolliderat med fönstren på verandan? Återupplivningen av dessa har jag testat med en framgång som borde imponera på de flesta djurläkare i hela Västerdalarna.

Döende fågelungar i midsommartid skapar ångest. Jag stod säkert i tio minuter och tittade på den ynkliga kraken. Jag visste vad jag borde göra, men... Jag tog tidningen och gick in för att dricka kaffe. Under morgondisken stod jag och hoppades på ett under. Det hade gått en timme när jag gick till stallet för att hämta spaden som skulle bli bödelsverktyget. Återstod de tunga stegen mot fågelungen i dikeskanten.

Den var borta! Trodde först att jag medvetet letat dåligt, men tog mig tid och gick systematiskt igenom terrängen i en cirkel på 30 meter. Den fanns inte. Bofinken hade fått vingar!

Undrens tid är inte förbi!

Trevlig midsommar!

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons