Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsfarligt politiskt spel

Annons

Växande högerextremism skall i likhet med andra antihumanismer framförallt bekämpas med argument och aktiv opinionsbildning (svag extremism som inte växer kan däremot med taktisk fördel vanligtvis förtigas).

Varje regering, som försöker blockera högerextremismen genom att själv medvetet slå in på en antihuman invandringspolitik, stärker i längden just de opinioner, som den påstår sig vilja motarbeta. Inte nog därmed.

Nästa steg i den motbjudande ekvationen är att främlingsfientligheten blir allt mer politiskt rumsren, varför eljest någorlunda anständiga partier alltmer frestas att ta emot främlingsfientliga, antidemokratiska etc partiers parlamentariska stöd i kinkiga situationer.

Det sistnämnda inträffar naturligtvis först sedan extrempartier haft valframgångar och lyckats ta sig in i riksdagen/parlamentet.

Situationen kan då snabbt bli tämligen förvirrande för partimedlemmar och väljare. Innan ett missnöjes- och/eller extremhögerparti lyckats erövra riksdagsmandat, har de etablerade partierna i flera valrörelser varnat för uppstickaren och utmålat denne som en veritabel demokratifara. Om partiet ändå lyckas ta sig in i parlamentet, ses nykomligen förr eller senare som en potentiell bundsförvant av de borgerliga partierna.

På motsvarande sätt brukade socialdemokratiska partier förr eller senare bli beroende av kommunistiskt stöd även på den tiden kommunistpartierna hade en klart antidemokratisk målsättning och därtill var nära lierade med sovjetdiktaturen.

Det parlamentariska spelet har således sin egen märkliga logik. Vägen från antihuman demokratifara till inofficiell parlamentarisk bundsförvant kan i värsta fall bli lika kort som en valrörelse. Så var fallet med ny demokrati som i riksdagen fungerade som borgerligt stödparti efter debuten men dessförinnan utskälldes efter noter av samtliga partier.

I både Norge och Danmark har således tidigare utskällda partier på högerkanten tidvis fungerat som parlamentarisk bundsförvant för mer "anständiga" partier, sedan debuten i stor- respektive folketing väl blivit politiskt faktum.

I Sverige är risken för högerextrema och populistiska framryckningar lyckligtvis inte så stor, sedan missnöjeseperimentet ny demokrati genom egen meritering försvann ur riksdagen. Någon aktuell efterföljare finns lyckligtvis inte i årets valrörelse.

Detta ger hopp om att de svenska riksdagspartierna - på båda sidor blockgränsen - inte försumpas moraliskt genom taktisk anpassning till främlingsfientliga trender.

Sverige kan således även fortsättningsvis rikta skarp kritik mot de vämjeliga punkter i Danmarks nya flyktingpolitik, som blev en direkt följd av att rabiata Pia Kjaergaards främlingsfientliga parti numera utgör en del av regeringsunderlaget på andra sidan sundet. Folkpartiledaren Lars Leijonborg har visat vägen! Hans och annan omgivningens kritik har helt säkert bidragit till att opinionssiffrorna redan rasar för Kjaeergaards Dansk folkeparti.

Rätt så!

Mer läsning

Annons