Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LISA MAGNUSSON: Sociala experiment hjälper inte de fattiga

/

Annons

Ända till påsk ska Hedemoraprästen Pontus Gunnarsson leva på 61 kronor om dagen; samma ersättning som flyktingar får. Summan har legat stilla sedan 1994.

"Jag tror att det kommer göra någonting med mig i min förståelse för människor som konstant lever på den här nivån", säger han i en intervju med Expressen. "Och då är det inte bara asylsökande, utan massor av människor som lever på försörjningsstöd, som tiggare eller som utförsäkrade. Det kommer bli lite lättare att förstå deras situation och känslor."

Ja, säkert kommer detta att göra någonting med honom. Säkert kommer det att bli lite lättare för honom att förstå fattigdom. Men inte mycket, och skälet till det ligger i hans egen beskrivning: det handlar om ett socialt experiment.

Vi har sett det förut, många gånger. Någon som tillfälligt iklär sig rollen av en person med lägre social status, och dokumenterar processen. En fotomodell som skumgummivadderas om till tjockis. En vit journalist som sminkas svart. En skådespelare som låtsas kollapsa på gatan och knappt får hjälp alls av förbipasserande de gånger han är klädd som en hemlös.

När en man i den svenska förorten Farsta attackerade en höggravid kvinna och slog henne medvetslös för att hon bar muslimsk slöja landade det påföljande "hijabuppropet" i skildringar av hur icke-muslimska Kristin, 29 år, bara orkat stödbära sin slöja i två timmar för att det var så jobbigt med alla blickar och kommentarer.

Detta är också problemet med de sociala experimenten. De är inte en högtalare för de röstsvaga, de visar inte på de utsattas livsvillkor. Istället handlar de om hur någon som står utanför, ovanför, upplever situationen. Denna människa sätter på sig deras skor och tar några prövande steg i dem, noterar hur jobbiga de är att ha på sig. Men hon slipper skavsåren som uppstår när man går i dem jämt.

Det är dyrt att vara fattig. Dyrt att inte kunna välja kläder av god kvalitet. Dyrt att inte kunna ta bilen till stormarknaden och köpa storpack. Och unikt dyrt att inte kunna betala räkningar. Sverige har förbluffande generösa regler för inkassobolag, jämfört med resten av Europa. Så kan betaltjänstjätten Klarna, som bland andra anlitas av Dalatrafik, tjäna grova pengar på avbetalningar och påminnelser för småfakturor. Skuldbördan för privatpersoner bara växer hos Kronofogden.

Fattiga har sämre fysisk hälsa, sämre psykisk hälsa, och risken för att dö i förtid är större för dem som har ont om pengar, det visar statistik från Statens folkhälsoinstitut. I två färska amerikanska studier framkommer även att barn till låginkomsttagare har ökad risk för hjärtsjukdomar, också efter att man justerat för livsstil, och att de oftare är så deprimerade och stressade att det påverkar både inlärning och minne.

Fattigdom är med andra ord inte bara det tröstlösa i att streta på utan att se någon ljusning, att vrida och vända på varenda krona, att ständigt spara och ekonomisera, och ändå inte få det bättre. Det är mer än att inte ha råd att göra några misstag, ens av den där sorten som är så liten att folk med pengar inte ens tänker på det som ett misstag – som att glömma att betala en faktura.

Fattigdom genomsyrar hela tillvaron så skoningslöst att man inte kan hindra den från att också smitta dem man älskar mest, hur man än försöker kan man inte skydda dem.

Hur ska någon som Pontus Gunnarsson kunna förstå den känslan; han som inte bara har en varm vinterjacka, ett starkt socialt skyddsnät och en visshet om att allt snart är över, utan som under hela detta sociala experiment dessutom ser sina barn äta sig mätta på bra, näringsriktig mat och somna trygga i sina sängar?

Självklart menar han väl med sitt projekt. Men om han på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde han räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder.

…

PONTUS GUNNARSSON SVARAR: Du har rätt, jag vet inget om hur det är att vara fattig

Mer läsning

Annons