Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leksand, dymmelonsdagen 2006

Annons

Redan påskdekorationen på bron över älven i Leksand kändes välkomnande. Det hade just slutat snöa och jag längtade faktiskt till förmidagsfikat på konditori Siljan. Jag hade knappt hunnit beställa min kanelbulle förrän jag mötte blicken hos Tony Ingels, mångårig köpman och en av alla dessa tusentals hockeyvänner i bygden.

- Du är här och pejlar stämningen om tidningens artiklar, förstår jag!?

Det låg något uppfordrande i frågan.

Jag hann bara nicka innan han fortsatte:

- Det är bra att allt kommer upp till ytan. Det blir ingen ordning så länge rykten dominerar i debatten. De har (ryktena alltså, min anteckning) fått surra alldeles för länge.

Tony Ingels tog sin bullpåse och drog ut på Noret igen. Själv satte jag mig på en strategisk plats i konditoriets serveringsdel. Jag ville ha kontroll och överblick för att inte missa köerna, varken till brödförsäljningen eller till kaffebeställningen.

Konditori Siljan är den givna mötesplatsen för informationsutbytet i Leksand. Konditoriets exemplar av Falu Kuriren låg redan på bekvämt läsavstånd på bordet framför ögonen på några andra gäster. Det var lätt att se vad de läste om. Det hördes också på deras kommentarer. Konkurrentbladet låg oanvänt på bordet mitt i lokalen.

- Visst är det du som är Christer Gruhs?

Tonen från kvinnan som steg fram mot bordet var varm och knappast ifrågasättande. Snart hade jag fått i gång ett samtal med ett par av dessa hundratals föräldrar, ledare och funktionärer som i åratal utgjort grunden för hockeyverksamheten i Leksand.

Kvinnan och hennes make var imponerade av tidningens redovisning över allt som hänt inom hockeyn i Leksand. Trots att de själva varit aktiva i föreningen var många uppgifter nya för dem.

- Det är så mycket av innehållet i era artiklar som vi inte kände till, sa hon och berättade sedan om sin egen erfarenhet som mamma åt en kille som en gång drömt om att bli hockeyspelare.

Sonen började sin karriär i pojklagets träningsgrupp. Mamma jobbade med kaffeförsäljning och pappa engagerade sig som ungdomsledare. Men efter några år tog andra intressen över. Sonen blev äldre och ville pröva något annat än hockey.

- Nu får vi vuxna också mera tid till våra intressen. Det är faktiskt skönt, även om känslan för hockeyn i Leksand aldrig går ur kroppen, fortsatte pappan.

Innan de båda lämnade mitt bord var vi helt eniga om att det måste komma en uppgång efter det som hänt under det senaste året.

De två förmiddagstimmarna på konditoriet innehöll också ett samtal med framtidsforskaren Ronny Svensson. Han var närmast lyriskt över tidningens upplägg.

- Det är strongt av tidningen att ge en så fullödig redovisning - den har hela Leksand längtat efter. Nu när allt är redovisat kan vi också börja den sakliga debatten om framtiden.

Förmiddagen övergick till lunchtid och jag gjorde en vända på Noret för att få ett avbrott i hockeysnacket. Sedan åkte jag till Moskogens servering av potatismos och flundra. Redan innan jag kommit fram till salladsbordet var det åter dags att få kommentera och diskutera tidningens hockeyartiklar om Leksand IF.

Jag kommer inte att ha några problem med att minnas vad jag gjorde under dymmelonsdagen 2006.

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons