Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Vi måste göra upp med skamkulturen som hämmar svenskarna från att bli entreprenörer

Annons
Mytologiseringen av bland annat Steve Jobs bidrar till intrycket att vi lever i ett samhälle som uppskattar våra entreprenörer. Men det är en sanning med modifikation. Foto: Marcio Jose Sanchez/AP Photo.

Välproducerade dokumentärer om hyllade företagsledare som Steve Jobs, Niklas Zennström och Elon Musk bidrar starkt till intrycket av att vi lever i ett samhälle som älskar sina entreprenörer.

Men ingenting kunde vara mer fel. Motståndet mot de välståndsskapande kapitalistiska mekanismerna – och deras främsta företrädare – är hårdare är reardenmetall, och djupt inrotat i västvärldens reflexmässiga civilisationskritik och tröttsamma självhat.

Det vi ser är berättelserna om de som lyckades. De som passerade nålsögat och nådde toppen, men aldrig historierna om dem som misslyckades och deras nederlag.

Förutom att vi lever i en skamkultur som gömmer undan det oönskade (och räds misslyckanden) så blundar vi också för entreprenörskapets grå och mer vardagliga sidor: De många åren av hårt målmedvetet arbete, långt ifrån filmkamerorna och strålkastarljusen.

"Det tog mig tio år att bli framgångssaga över en natt", som företagsledare i USA ofta brukar säga.

Än värre är att till och med ord som entreprenörskap och innovation har urvattnats till att betyda lite vad som helst – och därmed ingenting – i vardagsspråket och i samhället överlag.

Det räcker med att skanna av dagstidningarna för att se hur allt från stadens fastighetsägare till vd:n på bruket och ordföranden i den lokala idrottsklubben, som fixat EU-projektpengar för "turism och utveckling" på landsbygden, beskrivs som just entreprenörer för att de ibland hanterar kapital.

Nu är det givetvis ingenting fel med vare sig fastighetsägare, fabrikörer eller föreningsaktiva. Problemet är ordet entreprenör har blivit synonymt med ord som "duktig" och "företagsam".

Och att den obskyra vagheten i språket leder till att vi inte förstår att entreprenören är någonting mer än den dygdiga samhällsmedborgaren i största allmänhet.

I den statliga entreprenörskapsutredningen heter det däremot att "entreprenörer är ekonomins förändringsagenter och bidrar till förnyelse och dynamik oavsett var de verkar." Det är också en rättvis beskrivning. Det innebär att en entreprenör är den som krossar gamla strukturer, och den som utmanar de trygga föreställningarna om samhället och världen.

Ja, att entreprenören är urkällan till all berikande konkurrens och därmed till allt välstånd i västvärlden.

Dessutom finns skäl att påpeka att riktiga entreprenörer inte svassar efter särintressen i privilegiejakt (bidrag och förmåner). Att de varken är beroende av företagsstöd eller lagar om rättvisa villkor. Och att de sällan har "samhällsnytta", "sysselsättning" eller "välfärd" som några långsiktiga eller högtravande mål, utan ofta drivs av den simpla glädjen i att förverkliga en idé eller att lösa ett problem.

I den läsvärda entreprenörskapsutredningen noteras dessutom en påtaglig oro för hur vi behandlar och förhåller oss till våra entreprenörer. I Sverige uppger nämligen drygt 35 procent att rädslan att misslyckas ekonomiskt hindrar dem från att starta ett företag.

"Det handlar om negativa samhällsattityder till ekonomiskt misslyckande och en stigmatiserande effekt kopplat till detta", står det i utredningen, vilket leder till ett "[...] svagt självförtroende att starta företag och en relativt låg nivå på entreprenörskapet."

Det finns med andra ord starka skäl att se över ramvillkoren för de samhällsviktiga entreprenörerna. Men det gäller också att uppvärdera entreprenörskapet – experimentet, osäkerheten och risktagandet – i den svenska kulturen.

Och det börjar med att uppvärdera språket:

Alla är inte entreprenörer.

Men alla kan bli.

Mer läsning

Annons