Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Tro inte att Irans konservativa mullor nu släpper på diktaturens järngrepp

Annons
Ledarkulten kring ayatollorna Khomeini och Khamenei är påtaglig i Irans samhällsliv. Som här, på den stora fotbollstadion i Teheran. Foto: AP

Har den gröna revolutionen återuppväckts i Iran? År 2009 protesterade människor mot resultatet i presidentvalet, som säkrade fortsatt maktinnehav för den dåvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Demonstranterna menade att valfusk ägt rum, och möttes med tårgas och batonger från polisen.

År 2013 vann dock Ahmadinejads motståndare Hassan Rouhani, och många regimkritiker i Iran och i väst hoppades på liberaliseringar och frihetsreformer.

Men trots att Rouhani uppfattats som moderatare än sin föregångare är Iran fortfarande en religiös diktatur där den högsta makten ligger hos ayatolla Khamenei och hans revolutionsgarde.

I slutet av december utbröt protester som ett svar på höga matpriser samt regimens ambitioner att höja bensinskatten och dra in ekonomiskt bistånd.

Pengarna ska i stället gå till Irans krigsföring i andra delar av Mellanöstern. Hittills har ett 20-tal personer dött i demonstrationerna, vilka nu tycks klinga av.

Protesterna har även riktats mot det religiösa styret. Sedan den islamiska revolutionen 1979, då shahen – kejsaren – var tvungen att fly till Egypten, har Iran varit en teokrati.

Kvinnor måste enligt lag bära huvudduk när de vistas utomhus, sedlighetspolisen gör razzior mot festande ungdomar och homosexuella män riskerar dödsstraff.

Många talar nu om en ”persisk vår”, likt de demonstrationer som utbröt i arabvärlden 2011. Men de omvälvande händelserna ledde knappast, åtminstone inte på kort sikt, till demokrati och frihet.

I stället rasar inbördeskrig mellan ländernas ledare och olika islamistgrupperingar. De protestanter som fick västvärldens stöd visade sig i många fall bestå av islamister med en helt annan agenda än demokratiska reformer.

Det är positivt att människor protesterar mot förtrycket i Iran. Men man ska inte hoppas på för mycket. Frihetliga reformer kommer sällan i form av blodiga sammanstötningar, utan snarare genom att moderata oppositionella samarbetar med reforminriktade makthavare.

Processen mot att göra en diktatur till en demokrati är lång, och det är inte säkert att den börjar med en revolution.

Karin Pihl

Mer läsning

Annons