Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Politiken behöver hålla islamismen stången - låt inte aktivisterna infiltrera partierna

Annons
Abdirisak Waberi satt tidigare i riksdagen för moderaterna.

Det som skedde i Solna Tingsrätt med den kontroversiella domen som slutade med att två centerpartistiska nämndemän blev uteslutna ur Centerpartiet är ingen slump och ingen isolerad företeelse.

Den insikten bidrar docent Aje Carlbom till när man läser rapporten Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? som i förra veckan överlämnades till beställaren MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Rapporten handlar om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige.

I rapporten finns nämndemannens Ebtisam make Mahmoud med på ett hörn. Även han tidigare medlem i C. I rapporten beskrivs hur han ”krävt islamisk ”särlagstiftning i svensk offentlighet”. Och att han också stoltserat med att stora moskén i Stockholm kontrolleras av Islamiska Förbundet som har sina rötter i brödraskapet.

Läs mer: Så krigar svenska jihadister på Facebook

Brödraskapet har sitt ursprung i Egypten och är en organisation som vill gifta ihop islam med politik och hur staten styrs. Vi pratar alltså om en motsats till den sekulära staten där religion är en privatsak.

Brödraskapet är inte heller en organisation som har klara hierarkiska orderlinje till sina svenska systerorganisationer, utan de kan snarast beskrivas som ett idékluster där en rad olika aktörer delar brödraskapets idégods, värderingar och har deras företrädare som förebilder.

Här finns organisationer som Islamiska förbundet, SUM (Sveriges unga muslimer), studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges muslimska råd.

Aje Carlboms rapport har klara policyrekommendationer som kan sammanfattas med: "Håll de här organisationerna på armslängds avstånd."

Det går inte att krama fram demokrati och integration med den här typen av grupper genom att släppa in dom i offentligheten. Och här är det flera partier som har haft eller har problem med individer som företräder dessa organisationer.

Moderaterna har haft Abdirizak Waberi i riksdagen. Waberi har återfunnits både som ordförande i Islamiska förbundet i Sverige och på topp-position i den europeiska organisationen FIOE.

Inbäddning

Miljöpartiet har haft både bostadsminister Mehmet Kaplan, som jämfört Daesh-terrorister med svenska finlandsfrivilliga 1940 och som umgåtts med islamister, och Yasri Khan, som blev känd för att vägra ta TV4:s reporter Ann Tiberg i handen för att hon var kvinna. Khan har haft uppdrag i både SUM och Ibn Rushd.

Socialdemokraterna hade i partistyrelsen ett kort tag Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet.

Att dessa personer kunnat ta sig till sådana positioner beror på en kombination av okunskap och missriktad välvilja. Majoritetssamhället saknar kunskaper att förstå eller tolka signaler om islamistisk extremism, till skillnad från högerextremism eller kristna sekter. Välviljan handlar om att bidra till integration, men här slår det fel.

...minoritet av politiska aktivister får flytta fram positionerna ”på bekostnad av majoriteten av alla de som har en muslimsk kulturbakgrund”.

Carlbom pekar på att ett erkännande av de här organisationerna gör att en minoritet av politiska aktivister får flytta fram positionerna ”på bekostnad av majoriteten av alla de som har en muslimsk kulturbakgrund”.

Det förstärker uppdelning i ”vi och dem”, förstärker identitetspolitiken och ställer grupper mot varandra vilket undergräver ”demokratiska spelregler kring debatt av sakfrågor” och kan bidra till radikalisering.

Läs mer: De flyende muslimerna måste få slippa fanatismen

Dessutom påverkas integrationen negativt genom att försöka bygga upp en parallell verklighet, precis som domen i Solna tingsrätt är ett exempel på.

Det borde vara en självklarhet att organisationer som motverkar människors lika värde med sin djupt diskriminerande syn på kvinnor, homosexuella, judar och konvertiter inte ska vara i närheten av varken offentliga bidrag eller bjudas in i det offentliga gemensamma rummet.

Tyvärr har har de här grupperna både fått pengar och tillgång till politiska rum som borde ha nekats dem. Det gäller även andra islamistiska grupper som inte tillhör brödraskapet, det gäller såväl sunni- som shiaislam.

Här har kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Myndigheten för stöd till trossamfund på olika sätt bidragit negativt och förtjänar kritik för det.

Och tyvärr har tidigare försök att uppmärksamma dessa gruppers arbetssätt utlöst intensiva motattacker och svartmålningskampanjer mot budbäraren.

Hur debatten blir nästa vecka, efter rapportpresentationen, återstår att se.

Men Aje Carlboms rapport ökar vår förståelse för hur de islamistiska grupperna bedriver sitt påverkansarbete och den utgör ett viktigt bidrag till att bygga motståndskraft.

Mer läsning

Annons