Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare&opinion Befrielsen farlig för Arafat

Annons


Så länge Arafat befann sig under israelisk eld i sitt sönderskjutna högkvarter i Ramallah åtnjöt han palestiniernas tilltagande stöd, ja dyrkan. Bilden av gerillaveteranen med stearinljus och kalashnikov på skrivbordet var propagandistiskt oemotståndlig. En folkhjälte med martyrskapet inom räckhåll.

För att bli frigiven tvingades Arafat förhandla med den israeliska ärkefienden om utlämning av ett antal terroristmisstänkta palestinier. Omedelbart rämnade propagandabilden. Nu anklagas hjälten för att ha köpt sig fri genom att utlämna palestinska frihetskämpar. Förräderianklagelserna haglar och Arafat valde att ställa in planerade besök i palestinska städer av rädsla för att hans folk skulle protestdemonstrera mot honom inför tv-kamerorna. Bittra palestinier misstror Arafat och flyttar över sympatierna på Hamas och andra kompromisslösa organisationer.

Vilka stöder då Arafat? Eller rättare sagt - på vilken grupp stöder han sig? Framför allt på dem som haft egen personlig nytta av försöken till palestinsk administration. Handgångna herrar i högre befattningar. Den gruppen är emellertid illa tåld bland den palestinska befolkningen, som allt oftare protesterar över korrumption, maktmissbruk och bristen på insyn i administrationen. Den här eliten är helt beroende av Arafats personliga välvilja och således lojal mot honom.

Inför opinionstrycket har Arafat nyss utlovat demokratiska reformer - inklusive en sådan självklarhet som politiskt oberoende domstolar. Dessa reformer hotar emellertid maktställningen hos den enda gruppen som är helt lojal mot PLO-ledaren personligen.

Även Sharon har misslyckats. Hans vedergällningspolitik följer ett vanskligt mönster, väl känt från andra ockupationer under historiens gång. Principen är att varje försök till väpnad motståndskamp/terrorism ska bemötas med så brutala repressalier att civilbefolkningen i det ockupe-

rade området vänder sig emot motståndsgrupperna och kräver ett slut på attackerna mot ockupationsmakten.

Resultatet har blivit det rakt motsatta - vilket är en gammal erfarenhet. Israeliska arméns brutala pansarräder har tvärtom ökat det palestinska stödet för Hamas och andra extremt militanta grupper - och i motsvarande grad minskat förtroendet för den numera förhandlingsvillige Arafat. Om PLO-ledaren försöker uppfylla delar av uppgörelsen med israelerna och ingripa restriktivt mot olika palestinska terroristgrupper, riskerar han intensifierade förräderianklagelser från sina egna.

Sharon har klart deklarerat att han vill bli kvitt Arafat, ja se honom likviderad. PLO-ledaren sitter emellertid kvar och utgör i omvärldens ögon palestiniernas enda för närvarande acceptabla överhuvud.

Arafat härskar diktatoriskt, ungefär som Castro på Kuba, och har nogsamt sett till att någon oppositionsrörelse värd namnet inte utvecklats inom PLO. Opposition jämställs med konspiration mot rörelsen. Med påföljd att Hamas för allt fler palestinier framstår som enda alternativet då PLO-rörelsen inte kan kanalisera en legal opposition mot Arafat.

Sharons politik har således motverkat sitt deklarerade syfte och breddat vägen för Hamas och andra palestinska terroristgrupper. Vilket gagnar den israeliska ultrahögern, som inte vill veta av någon palestinsk statsbildning.

Mer läsning

Annons