Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Inte ens MeToo får överbevakade FI att lyfta - Schyman har tappat hälften av väljarna

Annons
Gudrun Schyman och Gita Nabavi ska leda Feministiskt initativ i valrörelsen. Bild: Emil Langvad/TT

De senaste månaderna har vi fått höra kvinnor under MeToo-kampanjen vittna om mäns övergrepp, härskartekniker och allmänt grisiga beteende. Kvinnor från alla samhällsklasser och inom alla yrken har upplevt samma sak.

Det borde vara skördetid för ett feministiskt parti. Ja, det borde vara nästan omöjligt för ett feministiskt parti att inte segla i kraftig medvind i den kontexten.

Ändå har vinden mojnat för Feministiskt initiativ (FI), det där feministiska partiet som efter tretton år fortfarande inte har lyckats ta sig ur Gudrun Schymans skugga.

Det finns en nästan överdriven beundran av Schyman inom FI. När Schymans nyvalda parhäst Gita Nabavi förra helgen intervjuades i Agenda så blev just det tydligt: "Det är en förmån få förunnat att få gå bredvid henne."

I riksdagsvalet 2014 fick partiet 3,12 procent. Nu är det mellan 1,5 och 2 procent av väljarkåren som i opinionsmätningar uppger att de sympatiserar med FI.

Partiets stöd har alltså mer eller mindre halverats under mandatperioden, trots att den kanske värsta konkurrenten Miljöpartiet har straffats hårt för sina kompromisser i regeringsställning, och MeToo-kampanjen har gjort att partiets hjärtefrågor har varit hett omdiskuterade.

Även antalet medlemmar i FI har störtdykt under mandatperioden: Från 22000 medlemmar 2014 till 5500 medlemmar förra året. Tre av fyra medlemmar har lämnat partiet. Även om man tar hänsyn till att siffrorna var uppblåsta under valåret 2014 så är det ett anmärkningsvärt tapp.

När Schyman intervjuades i Dagens Nyheter inför Feministiskt initiativs kongress häromveckan, så skyllde hon partiets formsvacka på medierna.

Hon menar att partiet befinner sig i ”medieskugga”. De flesta andra mindre partier skulle nog inte hålla med. Få partier utanför riksdagen får så mycket uppmärksamhet i medierna som FI.

Inte minst för att det är just Gudrun Schyman, en synnerligen medial person, som är partiets ansikte utåt (jämte Gita Nabavi). Om något så är FI ett överbevakat parti i svensk politik i förhållande till sin storlek.

Problemet med FI är i huvudsak inte partiets feministiska analys, utan att partiet saknar konkret politik och realistiska, genomförbara förslag för att göra någonting åt de problem som finns.

Gudrun Schyman intervjuades i Ekots lördagsintervju förra året, och grillades om partiets ekonomiska politik som inte går ihop. När hon till slut inte lyckades förklara hur kalkylerna går ihop hasplade hon ur sig: ”man kan räkna hitan och ditan”.

Saken är att man faktiskt inte kan räkna ”hitan och ditan”, utan man måste försöka hålla sig till allmänt vedertagna sätt att räkna om man vill bli tagen på allvar.

En bra sak med nischpartier som FI, eller som Miljöpartiet när det grundades, är att de i bästa fall tvingar andra partier att utveckla sin politik på dessa områden.

För det är klart att en liberal jämställdhets- eller miljöpolitik kommer att se annorlunda ut än dess socialistiska motsvarighet.

Det är i den mångfalden av idéer och förslag som jämställdheten eller miljöpolitiken kan förbättras. Inte genom att ett parti kommer in och säger sig sitta på alla svar.

Mer läsning

Annons