Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Hur ska Sjöstedt kunna göra något åt att han är vit och man, Dinamarca?

Annons

Rossana Dinamarca, en av Vänsterpartiets mest profilerade riksdagsledamöter och partiets talesperson i frågor om jämställdhet och feminism, känner sig motarbetad av sitt parti och ställer inte upp för omval i höst.

Rossana Dinamarca har klättrat mot toppen i Vänsterpartiet. Men nu ställer hon inte upp för omval. Bild: Lars Pehrson/SVD/TT

Till Svenska Dagbladet säger hon: ”Titta på vem partiet lyfter i sociala medier. Det är bara Jonas i princip. Är det inte han så är det andra män, och det är mycket vitt. Om vi vill vara ett parti som säger oss representera kvinnor och andra, att vi är en mångfald, så syns det inte där.”

Utan att ha någon större insyn i Vänsterpartiets interndemokrati så framstår inte V som mer toppstyrt än något annat parti. Möjligen med undantag av Miljöpartiet som faktiskt har två språkrör, en av varje kön (oklart hur partiet tänker göra om ett tredje kön införs, något som nu debatteras).

Man kan förstås inte ta ifrån en människa hennes upplevelse, men Rossana Dinamarca har, trots att hon upplever sig motarbetad, nått längre än de allra flesta i politiken:

Hon har varit riksdagsledamot sedan 2002. Hon har suttit i partistyrelsen (som består av 16 kvinnor och åtta män) sedan 2006 och i det verkställande utskottet (som består av fyra kvinnor och tre män) sedan 2007. 2011 valdes hon vice partiledare, en post hon senare förlorade.

Det kan förstås finnas saker under ytan här som vi inte är medvetna om och det är möjligt att Dinamarca har fått kämpa dubbelt så hårt för att komma dit hon är, eller att hon hade varit partiledare om hon inte hade motarbetats. Men det är bara spekulationer.

Mätt med en formell måttstock finns det det inte många personer i Vänsterpartiet som är mer framstående än Dinamarca.

Dinamarca närmar sig alltså ett resonemang som landar i att hon är motarbetad för att hon inte är partiledare samt att hon för att hon är kvinna och har invandrarbakgrund borde bli partiledare i ett parti som säger sig verka för mångfald.

Inte någonstans i de intervjuer som Dinamarca har gett invänder hon mot den politik som Sjöstedt företräder. Dinamarcas kritik faller därmed platt. Sjöstedts stora fel blir då att han är man och att han är vit, två egenskaper han inte kan göra särskilt mycket åt.

Alla kan inte vara partiledare, det ligger i sakens natur. Man kan förvisso tänka sig ett delat ledarskap av den modell som MP använder sig av. Det har både sina för- och nackdelar. Den stora fördelen är att man kan dela på arbetet.

Att vara partiledare är inget åtta till fem-jobb, utan något som tar både kvällar och helger i anspråk. Vill man att personer i ledande ställning också ska kunna ha ett någorlunda fungerande privatliv så är det klokt att låta flera personer dela på uppgifterna. Nackdelen är förstås att det kan uppstå en otydlighet om de två (eller fler) ledarna inte går i takt.

Dinamarca har fortfarande framtiden för sig. Hon är 44 år, det är ingen ålder i politiken. Det är Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) som sticker ut och är ovanligt unga, inte de andra som är onaturligt gamla.

Annars får hon väl utmana Sjöstedt om partiledarposten.

Varför inte på partikongressen som inleds på nu på fredag den 9 februari?

Rättelse: I en första version av texten stod att Dinamarca varit vice partiledare sedan 2011. Rätt är att hon valdes till vice ordförande 2011 men senare förlorade posten.

Mer läsning

Annons