Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Hög tid att skrota onödig glesbygdsbyråkrati

Annons
Långt ifrån alla trivs bäst i

Det räcker med att blicka ut över Dalarna för att inse att läget i de delar av länet som beskrivs och klassas som glesbygder ofta skiljer sig åt. Det är i flera avseenden långt mellan Grövelsjön i Älvdalen, i fjällvärlden på gränsen till Norge, och By socken i Avesta, knappt 20 mil från Stockholm. Ett har de dock definitionsmässigt gemensamt: i den bästa av världar vore det inte så långt mellan vedspisar och adventsljusstakar.

Under den klyschiga parollen "Hela Sverige ska leva" brukar politiker, framför allt centerpartister och socialdemokrater, lova olika satsningar för att fler ska vilja bo i glesbygden.

Man kunde förstås tro att om problemet är att för få vill bo där så skulle staten göra det så enkelt som möjligt att flytta dit. Men icke! Det är till och med svårare och dyrare att köpa mark i glesbygden än annorstädes. I områden som länsstyrelsen definierar som glesbygd måste köp av fastighet föregås av så kallad förvärvsprövning, vilket för privatpersoner i dagsläget kostar 3700 kronor.

De tusenlapparna är i sig knappast avgörande i miljonprojektet att kliva över gränsen till den förtrollade delen av landet som beskrivs som glesbygd, men principen tycks också som sådan överspelad. Från att en gång ha varit ett sätt att skydda småbönder i glesbygd från spekulation och råvarumässig utarmning, tycks proceduren i dag vara meningslös byråkrati.

Av en undersökning gjord på uppdrag av fastighetsmäklaren Areal framgår att bara 0,2 procent av alla förvärvsansökningar slutar med avslag. Men trots det måste den som köper mark i glesbygd betala en avgift till länsstyrelsen för att få förvärvstillstånd.

Bakgrunden, den så kallade Jordförvärvslagen tillkom, i sin första tappning redan 1906, för att skydda skogsägande bönder i Norrland mot påtryckningar från sågverken som ville lägga beslag på allt större landytor. På mitten av 1950-talet hade dock den statliga jordbruksrationaliseringen fått ny fart och regeringen började införa strikta regler, inte bara för hur företag får köpa egendomar på landsbygd, utan även för privatpersoner. Instruktionerna till de ansvariga förvärvsnämnderna var att försäljning och köp av mark skulle förbjudas om de inte passade i statens vision för ett rationellt och samtidigt folkligt förankrat jord- och skogsbruk. Den här tvångströjan över markförvärv lättade först 1991.

Fortfarande gäller dock att privatpersoner och företag, med vissa undantag för redan boende i området, måste betala en administrativ avgift till staten när mark i glesbygd ska överlåtas. Men så gott som alla, 99,8 procent, av ansökningar godkänns alltså.

I den mån det år 2017 över huvud taget är ett problem att storbolag försöker roffa åt sig av egendomar från trängda bönder i glesbygd bör man åtminstone försöka befria privatpersoner från detta ok. I dagsläget tycks prövningen inte vara annat än en straffskatt för dem som vill flytta till, leva och bo och verka i glesbygd.

Inte minst torde de tjänstemän vid landets länsstyrelser som i dag handlägger ansökningar som ändå (nästan) alltid slutar med bifall kunna ägna sig åt mer meningsfulla saker.

Överlag bör fler människor få förverkliga sina drömmar om att utveckla glesbygden utan att staten lägger sig i och ska ha betalt.

Amelia AndersdotterGabriel Ehrling

Mer läsning

Annons