Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: EU är inte något långt, långt borta

Annons
EU-parlamentet i Strasbourg, Frankrike.  Foto Robert Henriksson.

Resan mellan Paris och Strasbourg tar två timmar med snabbtåget och det är knappt en kilometer som inte går genom odlade landskap. Det är förstås något man kan dra politiska slutsatser av. När man väl anländer i Strasbourg är det dock inte bara jordbrukspolitiken som blir synlig.

Här står gatunamnen på både tyska och franska, och den som kör 50 mil i rätt riktning kommer att besöka fem länder. De gemensamma och gränsöverskridande nämnarna, affärerna och problemen är många.

Det är kanske inte konstigt att EU som politisk nivå väcker större intresse nere på kontinenten än i Sverige.

Samtidigt är det svårt att inte reagera över det svenska ointresset.

Trots att EU-parlamentets agenda innehåller en rad punkter som är relevanta för Sverige är bara någon enstaka svensk korrespondent på plats. En tjänsteman för en svensk parlamentariker berättar uppgivet att Danmark, med hälften av den svenska befolkningen, har 20 EU-korrespondenter stationerade i Bryssel, medan Sverige har fem eller sex. I många belgiska, franska och tyska tidningar finns varje dag en EU-kolumn som berättar om vad som är på gång. I svensk press är det istället Donald Trump – eller till och med fyllnadsval till den amerikanska senaten – som får uppmärksamhet.

Det är en slags politisk och kulturell kontinentaldrift, där Sverige långsamt glider bort från Europas centrum och mot USA.

Vi har för all del alltid haft en lite kluven relation till EU. Å ena sidan har Sverige ofta haft duktiga parlamentariker som fått oproportionerligt stort inflytande.

Men både på regeringsnivå, i media och i det allmänna medvetandet har unionen i likhet med FN varit något abstrakt, långt borta, något man “åker till” ibland snarare än deltar i varje dag – en roll som vi delat med Storbritannien.

När britterna nu lämnar EU syns redan tecken på att unionens kärna ser chansen att fördjupa samarbetet. Frankrikes president Emmanuel Macron har sedan han tillträdde flera gånger talat om ett utbyggt Europa, och han verkar ha Tysklands Angela Merkel med sig. Även kommissionen driver på för att EU ska göra mer, bland annat i form av mer försvarssamarbete, socialpolitik och ökade forskningsanslag.

Det är en utveckling som både de flesta svenska väljare och partier motsätter sig, men som om den fortsätter kommer tvinga Sverige att bekänna färg. Antingen får vi acceptera att EU efter Brexit inte bara är ett ramverk för fri handel och rörlighet, utan också ett politiskt projekt där centraliseringen åtminstone på kort sikt kommer att öka.

Eller också börjar vi betrakta EU som en politisk spelplan som vi måste förhålla oss till, bevaka och agera på i det dagliga politiska livet.

Och framför allt som vi måste arbeta för att förändra, om det är vad som krävs. Alliansen med Finland, Nederländerna och de baltiska länderna i frågan om EU:s långtidsbudget är ett exempel på att Sverige kan vara en samlande och stark aktör.

Då kan inte EU vara något vi åker till, inte något som tar vid där den svenska gränsen tar slut.

Joakim Broman

Mer läsning

Annons