Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Det är uppenbart att genuscertifiering och identitetstänkande präglar julkalendern

Annons

Årets julkalender i Sveriges Television, Jakten på tidskristallen, möter nu kritik. Det är en tradition lika stark som glögg och julsånger.

Först var det förbundet Unga allergiker som kritiserade julkalendern för att förmedla en fördomsfull bild av astmatiker.

Max, en av huvudrollerna, är astmatiker och "puffar" titt som tätt i sin inhalator serien igenom.

Årets julkalender – Jakten på tidskristallen – kan inte kritiseras för att bara förmedla gamla klichéer. Bild: Noella Johansson/TT

Till Aftonbladet sa Unga allergikers förbundsordförande Sofia Olsson: "Det känns nästan aldrig som att man porträtterar astma som något positivt eller stärkande."

Manusförfattarna borde ha tänkt ett varv till innan de slentrianmässigt låter den svage och lite töntige killen också vara astmatiker.

Det är sant. Kanske framförallt för att astma är en ganska besvärlig sjukdom som sällan är just positiv eller stärkande. Jag har själv en dotter med förkylningsastma, det är svårt att se särskilt många fördelar med det.

Men visst, jag kan hålla med om att det är onödigt att framställa astmatiker som svaga och rädda. Här borde manusförfattarna nog ha tänkt ett varv till innan de slentrianmässigt låter den svage och lite töntige killen också vara astmatiker. Dessutom används inte inhalatorn i verkligheten för att mota rädsla, vilket Max i serien använder den till.

Julkalendern är förvisso inte avslutad ännu, men det skulle inte förvåna mig om Max kommer att vara den stora hjälten i slutändan.

På torsdagen skrev tre forskare inom naturvetenskapliga ämnen på debattplats i Dagens Nyheter och kritiserade bilden av professor Siv Styregaard (spelade av Eva Rydberg) i serien. Hon spelar en virrig men briljant professor som hjälper de tre barnen att försöka rädda världen.

Visst finns det en slagsida åt att utmåla naturvetare som lite märkliga figurer i barn- och ungdomskulturen: Tänk professor Kalkyl i Tintin, Skalman i Bamse eller Oppfinnar-Jocke i Disneys värld. Men är det ett stort problem?

De tre debattörerna menar att "årets kalender gör mer skada än den roar." De menar att julkalendern förmedlar en negativ bild av forskare. Vad de verkar missa är att serien är för barn och är tänkt att vara rolig.

Att en naturvetarprofessor är med och hjälper tre barn att rädda världen borde rimligen vara ett exempel på när populärkulturen utmålar forskning och naturvetenskap som någonting positivt.

Men visst finns det en slagsida åt att utmåla naturvetare som lite märkliga figurer i barn- och ungdomskulturen: Tänk professor Kalkyl i Tintin, Skalman i Bamse eller Oppfinnar-Jocke i Disneys värld. Men är det ett stort problem?

Om man nu ska ta på sig de identitetspolitiska och genuscertifierade glasögonen för en stund så borde årets julkalender få stora A i betyg.

Flera av huvudrollerna i serien är kvinnor eller flickor.

En av dem är mörkhyad.

Vi har med en astmatiker (om än porträtterad ganska ofördelaktigt). Den stereotypa bilden av en professor är oftast en man, här är det Eva Rydberg som får gestalta denna rollfigur.

Det är också jämn könsfördelning mellan skurkarna: Richard Wolffs rollfigur och karaktären Amalia som spelas av Julia Ragnarsson.

Annars är det oftast män som får spela skurkar (vilket i och för sig är med sanningen överstämmande, män står för huvuddelen av den grova brottsligheten).

Nej, torsdagens debattartikel i DN ska nog snarare förklaras med en viss nyhetstorka i debattredaktionens mejlbox, snarare än att de tre forskarna har identifierat ett stort samhällsproblem.

Skribenten Marcus Bohlin.

Mer läsning

Annons