Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Det är för tidigt att dra några slutsatser av detta historiska handslag

Nord- och Sydkorea deklarerar fred istället för vapenvila och det är rent ut sagt historiskt.

Annons
Nordkoreas Kim Jong-un och Sydkoreas Mon Jae-In skakar hand vid gränsstationen mellan Nord och Sydkorea.

Koreakriget som pågick 1950–1953 resulterade i en arvsdiktatur i Nordkorea och slutade med ett stillestånd vid den 53:e breddgraden som bokstavligt talat klöv den Koreanska halvön mitt itu.

Sydkorea är idag en demokrati och Nordkorea regeras av diktatorn Kim Jong-un vars farfar Kim Il-sung var den som tog makten under Koreakriget.

Koreakriget ska nu formellt avslutas med ett fredsfördrag istället för stilleståndet från 1953, de båda staterna ska utveckla praktiskt samarbete inom en rad områden och sträva efter att göra Koreahalvön fri från kärnvapen.

Detta är försiktigt uttryckt historiskt och frågan är vad det kommer innebära i praktiken.

Nordkorea har tidigare suttit vid förhandlingsbordet med Kim Jong-uns far Kim Jong-il och vår tidigare statsminister Göran Persson konstaterade om denne:

"Det här snacket om att det skulle vara en person som inte är vid sina sinnens fulla bruk, en neddrogad porrknutte, som inte är kapabel att resonera om politisk utveckling, det kan man lägga åt sidan."

Något liknande skulle säkerligen kunna sägas om sonen: Det är notoriskt svårt att få reda på personlig information om Kim Jong Un men det vi vet är att han är utbildad i Schweiz och behärskar fler språk än koreanska.

Som sin fars tilltänkte efterträdare fick han tidigt kunskaper om omvärlden då Nordkorea trots att det är ett stängt samhälle är beroende av Kina och det är därför som Kina och USA:s allierade Japan kommer vara med vid ceremonin när det undertecknas.

Kinas öppning mot omvärlden under Mao Zedong kan också tjäna som ett exempel på hur USA har resonerat. Som president i USA 1969–1974 var Richard Nixon känd som en stenhård antikommunist och rabiat kritiker av de han ansåg vara "soft on communism".

Men han tillät fortfarande sin utrikesminister Henry Kissinger att resa till Kina och träffa Mao för att 1972 själv genomföra ett officiellt amerikanskt statsbesök i landet.

Syftet var att slå en split mellan Kina och Sovjetunionen vilket också lyckades. Troligtvis resonerar Donald Trump eller människor i Trumps omgivning likadant när den tillträdande utrikesministern Mike Pompeo åkte till Nordkorea för att möta Kim Jong-un.

Tidigare har Sydkoreas president Moe Jae-In tänkt i liknande banor när han i början av 2000-talet arbetade tillsammans med Sydkoreas president Kim Dae-jung (1924-2009) som var arkitekten bakom "solskensstrategin" som gick ut på att stabilisera Nordkorea genom goda gester.

Metaforiskt skulle de dränkas i solsken och under sin valkampanj lovade han att detta skulle fortsätta och denna höst kommer han officiellt att besöka Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Så på flera sätt är den nuvarande händelseutvecklingen inte förvånande. Vad som bör påpekas är att det inte går att dra några definitiva slutsatser då vi helt enkelt inte vet tillräckligt mycket.

Men det finns skäl till att dra en lättnadens suck då situationen på Koreanska halvön tidigare var farligt nära en storkonflikt. Nu hänger det på USA:s agerande och på att Donald Trump lever upp till att vara den "dealmaker" som han porträtterade sig som under valrörelsen.

Om det som stipuleras i fredsfördraget verkligen genomförs finns det alla möjligheter att Trump tillsammans med ledarna för Nord- och Sydkorea är starka kandidater till Nobels fredspris.

Mer läsning

Annons