Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Därför har Liberalerna fel om regeringens kontakter med Mellanösterns diktaturer

/
  • Birgitta Ohlssons (L) önskan om att kalla länder diktaturer må vara korrekt i sak, men är samtidigt improduktiv utrikespolitik.

Annons

I helgen besökte Stefan Löfven Iran. Med på resan, där statsministern bland annat träffade Irans president Hassan Rouhani, var representanter för flera svenska storföretag.

Inför resan ställde riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) frågan till Löfven om det är ”statsministerns ställningstagande att Iran är en diktatur?”

Utrikesminister Margot Wallström, som fick ta över frågan, konstaterade i sitt svar att mänskliga rättigheter inte främjas genom ”att kategorisera länder”.

Fegt, kan tyckas. Men oviljan att ta fram den stora diktaturstämpeln betyder inte att regeringen gillar situationen för jämställdhet och mänskliga rättigheter i Iran.

Men att göra symboliska uttalanden om att man ogillar förhållandena i andra länder gagnar helt enkelt inte Sverige.

Det är sannolikt den viktigaste lärdomen av den diplomatiska kris som utlöstes våren 2015 efter att Wallström beskrivit Saudiarabien som just en diktatur.

Saudiarabien kallade hem sin ambassadör, affärsvisum drogs in och svenska företag vittnade om hur deras möjligheter att göra affärer kraftigt försämrades.

Saudiarabien har blivit en allt viktigare marknad för svenska företag, precis som Kina, ett annat land som systematiskt kränker mänskliga rättigheter, är sedan länge.

Efter att de ekonomiska sanktionerna kopplade till landets kärnenergiprogram hävdes häromåret kan Iran på motsvarande sätt bli en viktig exportmarknad.

Frågan om diplomatiska och kommersiella relationer med länder som Iran, Kina och Saudiarabien handlar ytterst om hur ett liberalt och frihandelsinriktat land som Sverige ska förhålla sig till att världen inte är särskilt liberal, och heller inte har några större planer på att bli det.

Det vore förstås trevligt om fördömanden och hårda ord skulle få kinesiska kommunister, saudiska prinsar, putinister och det iranska prästerskapet att bli övertygade om den liberala demokratins förträfflighet.

Men det förefaller osannolikt. Världen blir knappast bättre av att Sverige i den moraliska utrikespolitikens namn undanber sig relationer med länder vars värderingar man ogillar.

På marginalen skulle det snarare riskera att försämra förutsättningarna för svenska exportföretag och därmed i längden svensk ekonomi. Dessutom skulle det göra det svårare att utöva diplomatiska påtryckningar i enskilda fall med exempelvis fängslade svenska medborgare.

För även i världspolitiken är man i allmänhet mer benägen att lyssna på den som behandlar en med respekt.

Därför är goda diplomatiska och kommersiella förbindelser, och den typ av öppenhet mot omvärlden som handel för med sig, den bästa liberala utrikespolitiken, även i de fall där magkänslan säger något annat.

Mer läsning

Annons