Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Är du medelklass? - då kan du glömma att "den svenska modellen" gäller dig

Annons
Taken i socialförsäkringarna skapar ekonomisk otrygghet för många yrkesgrupper. Inkomstbortfallsprincipen är borta.  Foto: Lars Pehrson/TT

En grundläggande princip i socialförsäkringarna är den så kallade inkomstbortfallsprincipen, som innebär att det ska finnas en stark koppling mellan din inkomst och hur stor ersättning du får när du blir arbetslös, sjuk eller förälder.

För att det inte ska bli för dyrt för staten finns ett inkomsttak, som begränsar ersättningen för dem med höga inkomster.

Denna modell skiljer sig från de flesta andra länder, som istället ger samma, lägre ersättningsnivå till alla – det som kallas grundtrygghet.

Men inkomsttaken i trygghetssystemen har de senaste decennierna inte höjts nämnvärt, eller i vissa fall alls.

Allt fler betalar ännu mer i skatt, men utan att få ökade ersättningar när deras livssituation gör att det behövs.

1992 var det bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna som slog i taket. 2015 var siffran 50 procent. Fortsätter utvecklingen kommer Sverige att inom en snar framtid att i praktiken ha infört grundtrygghet.

Det får förstås följden att många av de som slår i taket skaffar sig kompletterande, privata försäkringar, ibland via facken.

För samtidigt som allt fler får betala för en del av sina egna försäkringskostnader är systemen och skattenivåerna fortfarande dimensionerade efter inkomstbortfallsprincipen.

Som journalisten Philip Lerulf visar i sin nya bok Marionetterna (Timbro) är det inte en hållbar situation, och knappast något som i framtiden kommer att accepteras av den breda medelklassen.

Sverige ställs därför inför ett vägval: antingen höjs inkomsttaken i försäkringarna för att försvara inkomstbortfallsprincipen, eller så sänks skatterna så att folk inte behöver betala två gånger för sin ekonomiska trygghet.

I det vägvalet bör grundtryggheten övervägas seriöst. Man kan argumentera för att trygghet för de mest utsatta är en central uppgift för staten.

Dels ges människors fria val större vikt, bland annat genom lägre skatter. Privata försäkringar skulle innebära en starkare koppling mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.

Överetablerade yrken som skådespelare skulle få bära mer av sina kostnader, medan kostnaderna skulle sjunka för grupper med låg arbetslöshet.

På motsvarande sätt bör de som förespråkar modellen med inkomstbortfall avkrävas en plan för hur taken ska höjas samtidigt som välfärden skriker efter mer pengar.

Den svenska modellen är inte längre hållbar.

Det är dags att börja diskutera det på allvar.

Joakim Broman

Mer läsning

Annons