Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Andelen feta pojkar har tredubblats - skolgymnastiken måste tilltala alla

Annons

På 40 år har andelen överviktiga pojkar i Sverige i det närmaste fördubblats. Idag är var fjärde pojke i åldern 5-19 överviktig, jämfört med 13 procent för 40 år sedan, visar en studie från Världshälsoorganisationen, WHO, som presenterades i höstas.

Bland flickorna är utvecklingen densamma. 1975 var 15 procent överviktiga, 2016 var siffran 22 procent. Samtidigt har andelen pojkar med fetma ökat från 2,6 procent till 8,5 procent.

När fetma och övervikt diskuteras glädjer vi oss gärna över att vi inte är USA eller förfasar oss över hur sockerstinn läsk bokstavligt talat varit billigare än vatten i Mexiko. Men vad siffrorna från WHO visar är att övervikt bland barn i allra högsta grad även är ett svenskt problem.

Övervikt och fetma riskerar att leda till livslånga problem, som sällan är uppenbara under barndomen.

Den som är överviktig eller lider av fetma som barn löper stor risk att fortsätta att vara det som vuxen och drabbas av exempelvis diabetes, artros eller hjärt- och kärlsjukdomar i relativt låg ålder.

Forskarna pekar på två huvudsakliga faktorer bakom utvecklingen.

* För det första att barn äter mer fett och socker.

* För det andra att fler lever stillasittande liv, där en allt större del av fritiden tillbringas framför skärmar.

En ny studie från Centrum för idrottsforskning visar att få barn och unga når upp till WHO:s rekommendation om 60 minuter fysisk aktivitet per dag och att andelen sjunker med åldern.

I årskurs 5 uppnåddes den av 50 procent av pojkarna och 29 procent av flickorna. I årskurs 8 hade andelen minskat till 43 respektive 20 procent.

Andra året på gymnasiet var det endast 32 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna som nådde rekommendationen om daglig fysisk aktivitet.

Att bryta ett sådant mönster är långtifrån enkelt. Även om föräldrar självklart har ett ansvar för att ge sina barn bra kostvanor och lära dem att röra på sig, räcker det inte att hänvisa till individuellt ansvar om vi menar allvar med att ge alla barn lika livschanser.

Både barn- och skolhälsovården behöver bli betydligt mer aktiva när det gäller frågorna om övervikt, kost och motion.

Sannolikt skulle det vara värdefullt om BVC i större utsträckning än idag ställde frågor om föräldrarnas egna vanor.

Det skulle, på samma sätt som träning på recept, kunna få fler att reflektera över sina egna livsval och sprida goda vanor till sina barn.

Det finns också anledning att fundera över idrottsämnets utformning. Att ropa på mer undervisningstid är sannolikt bara en liten del av lösningen.

Minst lika viktigt är att idrottsundervisningen utformas på ett sätt som förmår aktivera alla, och inte bara de som redan är aktiva tacka vare ett idrottsintresse.

Många kommer instinktivt att sparka bakut och tala om förmynderi och pekpinnar när denna typ av åtgärder diskuteras. Väldigt få politiker vill, på gott och ont, vara den som petar i folks mat- och motionsvanor.

Men vad frågan om övervikt bland barn och unga ytterst handlar om är att ge alla lika chanser att leva ett gott liv.

Svend Dahl

Mer läsning

Annons