Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungsord i tid och otid

Annons

Ett vanligt argument i pressens insändarspalter och radions debattprogram är att kungen har samma rätt som varje annan medborgare som helst att säga sin mening. Detta är en missuppfattning.

En konstitutionell kung, som formellt är statschef, kan aldrig torgföra åsikter som strider mot regeringens ståndpunkt i olika frågor.

Här är det inte fråga om rätt eller fel i den enskilda politiska sakfrågan utan om parlamentarismens praxis och spelregler.

Ett känt exempel. Vid Bondetåget för 90 år sedan deltog Gustaf V i en stor försvarspolitisk manifestation, riktad mot Carl Staafs liberala vänsterregering. Kungen tillsammans med högern krävde höjda försvarsanslag, vilket med tanke på världsläget 1914 sakligt sett började bli befogat.

Samtidigt innebar kungens agerande ett svårt brott mot parlamentarismens grundprincip, som säger att regeringen är ansvarig endast inför riksdagen, aldrig inför kungen.

Vad sultanatet Brunei beträffar, kan kungen aldrig officiellt företräda någon annan uppfattning än vad den sittande svenska regeringen i allmänhet och utrikesministern i synnerhet anser om auktoritära, ickedemokratiska statsskick av nära nog medeltida typ.

Sak samma ifråga om religion. Kungen är enligt författningen skyldig att bekänna sig till Svenska kyrkans lära, och kan således inte som övriga medborgare bli katolik, pingstvän eller medlem i Livets ord om han så skulle vilja. Rent privat må monarken naturligtvis tycka och tänka vad han behagar. Och gör det säkert också.

Allmänt missnöjda, politiskt naiva personer kräver ibland att kungen på gammaldags manér borde ges rätt att näpsa statsminister Persson och över huvud taget ställa till rätta allt sådant som de finner snett och skevt i samtiden. Drömmen om "en stark man" i monarkistisk förpackning.

Sådan politisk naivism flödade ymningt hos somliga av högerkretsarna bakom Bondetåget för ganska exakt 90 år sedan. Den mer moderata riksdagshögern bakom Arvid Lindman var mest intresserad av höjda försvarsanslag inför det skärpta världsläget, medan Sven Hedin och andra ultrahögerfigurer hoppades på återupprättandet av en auktoritär monarki av karolinsk, eller snarare Wilhelminsk modell.

Tillräckligt minnesgoda och dito åldersstigna läsare erinrar sig måhända sågverksägaren Gottfrid Karlsson från småländska Tutatyd. Så sent som på 1960-talet försökte "Tutarydarn", som han snart kom att kallas, iscensätta ett nytt stort Bondetåg i akt och mening att rätta till allt vad han och hans själsfränder fann otillbörligt folkhemskt i dåtidens Sverige. Kung Gustaf VI Adolf vägrade emellertid blankt att medverka i en utomparlamentarisk aktion och projektet rann ut i sanden.

Den personliga kungamaktens epok var förbi redan 1914.

Mer läsning

Annons