Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungen tackade Hitler

Annons

den 9 december2006

"Mein Lieber Reichskanzler!" (Min käre rikskansler). Så inledde Sveriges konung brevet till Adolf Hitler och så lyder titeln på en nyutkommen, intressant bok i ämnet av Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell.

Majestätet lovprisade naziführern för operation Barbarossa hösten 1941, då Tysklands slutgiltiga seger över Sovjetunionen ansågs nära förestående. Kungen talade med välbehag om den "bolsjevikiska pestens" utplånande.

Gustav V hade en gång tidigare försökt driva sin egen politik i strid med regeringens och riksdagsmajoritetens vilja. Året var 1914 och händelsen rubriceras ibland som "borggårdsattentatet" i samband med Bondetåget. På slottets borggård talade kungen "direkt till sitt folk". Majestätet och högern var då missnöjda med den liberala regeringen Staffs försvarspolitik. Resultatet blev en svårbemästrad regeringskris, som i hög grad bidrog till parlamentarismens genombrott i Sverige.

Nu var det emellertid 1941, då majestätet fattade pennan och skrev ett personligt tack- och lyckönskningsbrev till Adolf Hitler. Vis av skadan från anno -14 kontaktade kungen statsminister Per Albin Hansson och lät denne förhandsgranska texten. Statsministern motsatte sig bestämt att brevet skickades till Berlin.

Kungens Hitlerhyllning avsändes därför aldrig. Istället kallade kungen upp den tyske Stockholmsambassadören till slottet och läste upp brevet för honom. Ambassadören hade sedan att memorera innehållet för führern i Berlin.

Sveriges statsöverhuvud och Sveriges samlingsregering drev således var sin utrikespolitik. Den högsta svenska statsledningen talade till omvärlden med kluven tunga.

Detta framstår som ett solklart, kungligt brott både mot Sveriges officiella neutralitetspolitik och mot parlamentarismens huvudprincip. Kungens agerande stred emellertid inte mot regeringsformens dåvarande utformning.

En intressant fråga är om arrangemanget möjligtvis skedde med regeringens goda minne. Man ville stå väl med det militärt oerhört starka och just då framgångsrika Nazityskland utan att därför göra sig alltför osams med det kämpande Storbritannien (USA hade ännu inte dragits in i kriget).

Delar av det svenska etablissemanget menade att Sverige under alla omständigheter var tvunget att utrikespolitiskt och ekonomiskt anpassa sig till Hitlers "Neuropa".

Detta var ingen flagrant högerståndpunkt. Allan Vought, chefredktör för Arbetet (s) i Malmö krävde envetet ökade svenska eftergifter till Tyskland. Det skedde såväl i Arbetets ledarspalt som i debattboken Ur svensk synpunkt. Vought var definitivt ingen nazist utan såg sig snarast som realist i en ond tid. Han brännmärktes aldrig för sina maningar till eftergifter gentemot Tyskland utan skulle tvärtom efter kriget avancera först till socialdemokratisk försvarsminister och därefter till landshövding i Malmöhus län.

Summa summarum - diktaturregimen i Berlin erhöll en diskret kunglig, muntlig brasklapp om svensk belåtenhet över anfallet på Sovjetunionen, samtidigt som Per Albin Hanssons samlingsregering officiellt vidhöll den strikta neutralitetspolitikens princip. Vid behov kunde regeringen förklara sig helt ovetande om det åldrade majestätets tyskvänliga munväder. Arrangemanget var möjligen smart men definitivt inte heroiskt.

Politiken har karaktäriserats som konsten att ställa sig in hos Hin Håle utan att samtidigt stöta sig med Vår Herre. Kanske det. Konstutövningen bör emellertid inte drivas därhän, att förmågan att särskilja de tu potentaterna går förlorad.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons