Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturarv i farozonen

Annons

Den värsta kulturbyggnadskrisen är lyckligtvis över. Den inföll under de rivningsglada 50- och 60-talen, då hela stadskärnor med gammal, bebyggelse totalsanerades i modernitetens namn. Den tidens socialdemokrater, då ett nytt maktskikt i såväl kommunala som statliga myndigheter, levde med ambitionen att "bygga bort lungsot, löss, torrlatriner" och annat elände. Vilket var både begripligt och hedervärt. I och med industrisamhället fanns förutsättningar för sunda bostäder åt folkets flertal. Stilen hette funkis. Här byggdes bokstavligen för att få ljus och luft. Förståelsen för äldre bostadsmiljöer och gamla byggnader var minimal hos dåtidens samhällsbyggare. En hejdlös saneringsvåg drog över landet.

I Falun revs de gamla handelskvarteren nedanför Stora torget för att ge plats åt nya stadshuset. Gammal bebyggelse på Elsborg försvann, när Gruvgatan vidgades till stor trafikled nära nog i esplanadsystemets anda. Handelsbankens hus vid Stora torget - ett verk av Ferdinand Boberg, en av Sveriges största arkitekter genom tiderna - renoverades brutalt. Balkonger och frontespis i yppig jugendstil skalades bort. För funktionalisterna var Jugend rena skamstilen. Senare revs den förtjusande lilla byggnaden Bergmästarens arkiv, där Åsgatan sammanstrålade med Trotzgatan. Selma Lagerlöfs gård jämnades med marken. En veritabel kulturskandal! Ingen av nyssnämnda rivningar och okänsliga renoveringar skulle ha tillåtits i dag.

Något tillspetsat:

Endast de kulturhistoriskt mest framsynta kommunerna - samt de allra mest efterblivna - skonade sina stadskärnar undan 50- och 60-talens moderniseringshysteri. De förra av insikt, de senare av oförmåga.

Fenomenet är internationellt.

Till nutiden. Rivningsraseriet har lagt sig. Nu är det framförallt vanvård och felaktigt utförda renoveringar, som hotar det äldre byggnadsbeståndet. Boverkets bitska rapport betonar detta. Alltför många myndigheter brister fortfarande i kunskap om, vad som är kulturhistoriskt intressanta byggnader. Vidare saknar kommunerna alltför ofta kompetens att avgöra hur kulturbyggnader ska renoveras på ett pietetsfullt sätt. Man målar inte 1700-talsfasader med akrylatfärg (som i och för sig är en bra produkt) eller lägger modern plastputs på gamla, kalkbruksputsade murar eller reveterade ytterväggar av trä. Som avskräckande, plastputsexempel må nämnas det drygt 100 år gamla huset intill Dalarnas Museum, ägt av museet. Den moderna putsen flagnar redan på tegelväggarna.

Vi lever i en ny tid med större förståelse för äldre byggnader och kulturmiljöer. Att myndigheterna inte riktigt hängt med i svängen är beklagligt. Bästa skyddas emellertid intressanta byggnader och miljöer av kulturmedvetna medborgare. Alerta hembygdsföreningar har viktiga uppgifter om de bara förmår vidga intresset till mer än enbart det i och för sig värdefulla arvet från bondesamhället. Vilket inte alltid är fallet. I Dalarna kan stridbara Faluföreningen Kultur och miljö framhållas som gott föredöme.

I Falun planeras rivningen av ett handelshus från 1700-talet på Falugatan. En affärsgalleria ska byggas i kvarteret, vilket är fullt möjligt utan att 1700-talshuset rivs. Synnerligen kulturhuskunnige kommunantikvarien Mats Persson framhåller byggnadens värde och motsätter sig en rivning.

Mats behöver allt stöd!

Mer läsning

Annons