Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultur är kärnverksamhet

Annons

Det är känt från Dalarna att det går att knipa enkla politiska poänger på att förorda indragning av de offentliga medel som utgår till kulturinstitutionerna. Argumenteringen går i dessa fall ut på att skilja ut den verksamheten från något som uppfattas som den ordinarie verksamheten - eller förenklat:

Så här många höftledsoperationer skulle vi kunnat göra för kostnaden för den här teaterpjäsen. Så här många läkare hade vi kunnat anställa om vi sparkar alla skådespelare. Vi avvisar ett sådant resonemang.

Försvaret för kulturen är också ofta ganska taffligt utformat, inte minst från kulturarbetarna själva. Allt som oftast torgförs uppfattningen att det är rätt att stödja kulturen för att kultur gör människor friska - att kultur är en sorts hälsovård (ett argument vi ofta hör i fråga om landstingets kulturutgifter).

Sådana argument ger sig ut i empirins tassemarker, det är lätt att betvivla att de som läser en diktsamling om dagen mår mätbart bättre än de annars skulle gjort - de kanske tvärt om får ångest av vad de läser!

Det andra mindre begåvade försvaret för kulturen hänvisar till de ekonomiska effekterna. Ett gott kulturutbud leder till turistbesök eller inflyttning för ett län eller en kommun, och därmed tjänas utgifterna för kulturen in genom nya skatteintäkter, säger några.

Med ett sådant resonemang skulle den allra bästa utställningen, pjäsen eller konserten vara den där flest turister eller potentiella inflyttare närvarar. En sådan kultursyn blir fattig.

Kulturens grunduppgift är betydligt mer grundläggande och viktig i samhället. Det är kulturen som ska få oss att betrakta oss själva och världen. Kultur ger upplevelser av skönhet, ilska och lycka. Kultur ger oss rikare liv, hjälper oss att formulera oss och innehåller ofta värdefull samhällskritik. Kultur är en omistlig del av det demokratiska samtalet i ett samhälle med humanistiska värderingar.

Därför är det självklart så att kultur är en del av kärnverksamheten för offentlig verksamhet på nationell, regional och lokal nivå.

Betyder det att Dalateatern inte går att ifrågasätta på det sätt som skett genom kritiska frågor och jämförelser med andra länsteatrar i tidningen de senaste dagarna? Naturligtvis inte. Alla kulturinstitutioner måste tåla en granskning. Skattebetalarperspektivet är motiverat och viktigt.

Publiksiffror är faktiskt ett sätt att mäta hur väl Dalateatern lyckas med sitt uppdrag. Om bara teaterkvaliteten (teatern själv anger att den ska mätas bland annat genom värdering av recensionerna) vore viktig, skulle ju en spelsäsong vara en riktig framgång om recensenter och en publik om, låt säga 1 000 vana teaterbesökare, anser den varit fantastisk.

13 488 såg Dalateaterns pjäser förra året, och teatern hade inte räknat med några fler heller. Målsättningen bör höjas ordentligt. Näringslivet använder så kallad benchmarking - får vi svära i teaterkyrkan och uppmana teaterledningen att göra som framgångsrika företag; i det här fallet se efter varför det är så väsentligt många fler som går på länsteatern i andra län? "Vi turnerar ju så mycket till smålokaler", säger man nu. Gör inte andra länsteatrar det?

Det är dåligt att teaterordföranden Ann-Christine Östlund Bäckehag (s) svarar "jag vet inte hur andra länsteatrar gör med sina turnéer", på fråga om hur Dalateatern står sig i en nationell jämförelse. Hon borde ha bättre koll på sådana saker än dem som granskar verksamheten hon är ordförande för.

Hon vet alltså inte om Dalateaterns höga stöd per besökare eller låga publiksiffror är en följd av att Dalateaterns verksamhet är väsensskild från exempelvis Teater Västernorrlands eller Västerbottenteaterns, som sannerligen också är verksamma i län med långa avstånd.

Moderaterna vill stödja länsorkestern via landstingsskatten men dra in stödet till länsteatern. Det kan väl aldrig vara så att det beror på att teaterkonsten traditionellt bedrivit sin samhällskritik från vänster?

Mer läsning

Annons