Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: V:s partigrupp hyllar Fidel Castro utan reservation

/
  • Fidel Castro (1926-2016) var en fruktansvärd diktator. Han dog natten till lördagen.

Annons

Det är uteslutet att när Adolf Hitlers politik och liv ska sammanfattas så träder en stor grupp kända debattörer fram och betonar hur orättvis omvärlden, genom Versaillefredens krigsskadestånd, var mot landet han ledde, hur han räddade miljoner fattiga från arbetslöshet och hur man bör tacka honom för Nazitysklands utmärkta sjukvårdssystem.

Sedan Fidel Castro dog, natten till lördagen, har vi fått uppleva hur det låter helt annorlunda när det handlar om en annan mördardiktator.

Varför är det så?

Det beror på en osmaklig soppa av USA-avsky, revolutionsromantik och vurm för fullt ut genomförd socialism.

Men låt oss ta det från början.

Fidel Castro började inte som folkförtryckare, utan som befriare.

Han var, förnuftigt nog, inte ens marxist.

Revolutionen mot diktatorn Fulgencio Batista var bred, syftade till pluralistisk demokrati och Kubas kommunistparti fick inte vara med i regnbågskonstellationen mot diktaturen.

Villkoren för folket och de demokratiska fri- och rättigheterna hade snabbt försämrats för kubanerna. Kuba var i början av 1950-talet landet i Tredje världen med högst levnadsstandard, med en analfabetism, barnadödlighet och medellivslängd mer som den i Kanada än i övriga Latinamerika; sjukvårdssystemet var bättre än motsvarigheterna i England, Japan, Holland och Frankrike.

Revolutionskampen började 1956 med Castros fem löften: återställda demokratiska rättigheter, fri sjukvård, avskaffade diskrimineringslagar, återställd äganderätt för mark och ökade internationella investeringar.

På nyårsafton 1959 tågade revolutionsarmén in i Havanna och länge stod det och vägde. Till det kubanska magasinet Bohemia lovade Castro i januari att "den nya regeringen kommer att avstå alla relationer med diktaturstater... först och främst Sovjetunionen".

I april sade han i ett av sina långa tal att "Jag har på ett klart och definitivtsätt deklarerat att vi inte är kommunister!".

Castro hade kunnat bli en historisk gestalt som Mandela, Nehru eller Washington.

Han kunde ha lett folket från underordning till frihet och självbestämmande för att sedan verka för demokrati.

Men han och hans revolution valde den auktoritära vägen.

Castro utnämnde sig själv till premiärminister och den 17 juli 1959 valde Castro definitivt väg. Liberalen Manuel Urrutia Lleó avsattes som tillförordnad president.

Valen ställdes in. Tusentals avrättades, kallblodigt, utan rättegång. Jordbruket kollektiviserades och tvångsarbete infördes.

Ekonomin underställdes den devote stalinisten Che Guevara.

Revolutionskamraterna som insisterade på val kastades i fängelse för de kommande 20-30 åren.

Kuba gick mot decennier av konstgjord andning för ekonomin, där landet av ideologiska och strategiska skäl hölls under armarna av Sovjetunionen med upp till fyra miljarder dollar per år (på senare tid har pengarna kommit från Venezuela och Kina).

Den officiella ekonomin matransonerar två kilo ris, 200 gram bönor, två kilo socker, fem ägg, 120 gram kaffe, ett halvt kilo kyckling och två deciliter olivolja per person och månad.

Men dessbättre finns numera en kapitalistisk, svart ekonomi så att svälten kan trängas tillbaka.

Precis all reell makt samlades hos Castro personligen, som själv var den som beviljade olika projekt murbruk och spik.

Ett samhällssystem infördes med kommunistisk tankeskolning av barn, kommunistisk propaganda på torg och i busskurer samt angivare i varenda by på landet och trappuppgång i staden.

Enligt Amnesty har de politiska arresteringarna för medborgarrättskämpar ökat på senare år till 5000-10000 om året.

Ministrar har kommit och gått. De har varit buktalardockor. Den verkliga makten har funnits i klanen Castro.

Det är detta Kuba flera ledande V-politiker i Dalarna, personer man ibland tycker man har anledning att visa politisk respekt för, anser bör beskrivas "nyanserat", inte sällan med hänvisning till den fina, fria sjukvården.

Någon undrar "om det är USA eller Castro som gjort befolkningen fattig" och konstaterar att han "hellre skulle leva i ett land som styrdes av Castro än ett land styrt av Jimmie Åkesson".

Debattörer som Pierre Schori, Göran Greider och Lars Ohly ser till att få med ett klart besked om att Castro var en diktator i sina sammanfattningar av hans gärning och ideal, men passar samtidigt på att hylla den store mannen.

Andra politiska krafter, som partigruppen V sitter i i EU-parlamentet, har inte en enda invändning mot den socialistiske hjälten i sitt uttalande efter hans död.

Diktaturkramandet ska fördömas.

Kuba måste befrias.

Kampen går vidare.

Mer läsning

Annons