Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Solidariteten fick mig som inflyttad dalkarl att känna mig hemma i Stockholm

/

Annons

För några år sedan skrev jag och Markus Uvell en bok om svenskarnas värderingar. Ett folks värderingar beror ofta på så kallade formativa moment. Det vill säga händelser av stor betydelse som påverkar hur vi ser på världen.

Sverige har gudskelov varit befriad från en typ av sådana moment, nämligen krig och terrordåd. Däremot har annat som exempelvis depressionen på 30-talet och 90-talskrisen haft stor betydelse för de generationer som växta upp då.

De formativa momenten kan pågå under flera år eller utgöra en enstaka händelse. Tydligast i den moderna historien är kanske 9/11 då World Trade Center i New York angreps. Olika undersökningar visar att de som blev vuxna före och efter den händelsen har olika syn på världen.

Sverige har inte varit förskonat från hemska illdåd. Vi har haft lasermannen, Malexander, morden på Palme och Lindh och ett antal rasistiska hatbrott. På sätt och vis har dock dessa uppfattats som angrepp på en viss person eller en grupp. Det förringar inte brottet men påverkar inte oss alla på samma sätt.

Den förra fredagens angrepp på Drottninggatan var dock något annat. Även om det gudskelov inte dog så många människor så var det ett angrepp på oss alla. Vi påmindes om att det som hänt i andra länder också kan hända här.

Det är för tidigt att säga vad det som hände kommer att få för betydelse för svenskarnas värderingar och syn på världen på längre sikt. Däremot sade det väldigt mycket om hur vi är idag. Svenskarna prövades och vi visade att vi är ett lugnt, värdigt och generöst folk.

Hatet mot terrordådet och den som utförde det ledde inte till ett hat mot alla människor som inte är som oss själva. Visst fanns det nyfikna och en del som tog fotografier på offer, men de utgjorde undantagen; de allra flesta agerade värdigt.

Tusentals stockholmare och företag erbjöd skjuts, husrum och mat till de som blev strandsatta. Vi blev ett vi som var större än var och en av oss. Världens mest individualistiska folk visade att det inte bara är solidariskt via skattsedeln.

Och vissa förändringar kunde vi se på en gång, svenskar pratade med varandra i kollektivtrafiken, kramade främlingar och häromdagen när det uppstod stora köer och förseningar i busstrafiken var gnällandet marginellt.

Statsministern och många andra politiker visade ledarskap och det käbbel om skatter och röstningsprocedurer politikerna talade om härom veckan framstod som exakt så futtigt som det är.

När det verkligen gällde, så fungerade det.

Jag har själv alltid känt mig som mas, uppvuxen i Dalarna. I Stockholm, där jag arbetar och bor i en kranskommun har jag alltid känt mig som inflyttad. Förra fredagen kände jag för första gången att Stockholm – det är min stad.

Det minskar inte Dalarnas och Ludvikas plats i mitt hjärta. Men känslan av att min och mina barns stad var angripen, och att den sedan svarade med att visa sina allra bästa sidor, var överväldigande.

Mer läsning

Annons