Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: S går mot valförlust om inte Löfven blir en magnet för medelklassväljare

Annons

De ”gamla” svenska partierna utgick alla från någon samhällsklass. Socialdemokraterna från arbetarna, Centern från lantbrukare och landsbygdens företagare, Liberalerna från akademiker och tjänstemän och Moderaterna från företagare och högre tjänstemän.

Vänsterpartiet var en utbrytning ur S som försökte locka arbetare men främst blev ett parti för lågavlönade akademiker.

På olika sätt formade partierna en politik som gynnade de egna väljarna. En del partier som S och C hade inga problem med att kalla sig intressepartier för sina väljare medan exempelvis Liberalerna framhärdade att de var ett idéparti som stod över intressen.

I den praktiska politiken var dock partierna i mycket en slags intressepartier utifrån samhällsklasser. Nyare partier har däremot ofta uppstått utifrån konflikter som inte handlar om klass.

Kristdemokraterna uppstod som en reaktion mot sekularisering och den sexuella revolutionen, Miljöpartiet som en reaktion på industrisamhället och centraliseringen och Sverigedemokraterna som en reaktion mot mångkulturalism.

Dessa partier har ofta haft ett litet antal profilfrågor som legat nära det egna ursprunget, etik och moral, miljö respektive invandring. I takt med att partierna etablerat sig har de sedan tagit ställning även i andra frågor.

De samhällsklasser som utgjorde grunden för de gamla partierna har dock över tid förändrats och partierna har insett att de behövt vinna bredare väljargrupper.

Redan på 30-talet insåg Socialdemokraterna att de behövde vinna tjänstemän och inte minst Centerpartiet har sett att de gamla kärnväljarna blivit allt färre i takt med att allt färre arbetare inom lantbruket.

På 90-talet uppstod begreppet ”catch all-party”. Ett benämning på partier som vill vinna alla typer av väljare genom att hävda att deras politik är bra för alla och inte bara en begränsad samhällsklass.

I Sverige var i realiteten S sedan länge ett sådant parti men i retoriken hade partiet fortsatt att tala om sig självt som ett arbetarparti, något som förstärkts av kopplingen till LO. I takt med att den traditionella arbetarklassen minskat har dock S även blivit det största partiet för tjänstemännen.

Valet 2002 blev ett katastrofval för M, ett parti som länge sågs som ett parti för överheten – de bäst ställda. Med Fredrik Reinfeldt ändrades detta.

Skattepolitiken lades om så att skattesänkningarna främst skulle gå till de sämst ställda och partiet tog tydligt ställning för en skattefinansierad skola, vård och omsorg med lika höga ambitioner som vad S hade.

Reinfeldt ville visa att M var ett parti för alla och 2010 gick de nästan om S som största parti.

Det är viktigt med ”catch all”-partier och de gör faktiskt stor nytta. Om de stora partierna försöker konkurrera med varandra om de rörliga väljarna i mitten kommer de också att utveckla en politik som är bra för de flesta. Den kan ha tonvikt åt höger eller vänster men ändå vara attraktiv för många.

Alternativet till ”catch all” är polarisering och mobilisering. Vi ser det tydligast i USA där allt färre väljer mellan de båda stora partierna och det alltmer handlar om att mobilisera de redan frälsta. Men vi ser det även i Sverige.

M vill bli ”classic” och vinna tillbaka gammelmoderater medan S mer fokuserar på manliga industriarbetare än på välutbildade mittenväljare. Resultatet av det blir en polarisering som lämnar många väljare villrådiga i mitten.

Väljarna känner inte igen sig i en retorik som vänder sig till ”de egna” i stället för de osäkra. Det kanske lönar sig kortsiktigt för partierna.

Men om de på sikt vill vara stora behöver de försöka nå fler. Och de som framförallt förlorar på polariseringen är svenska folket.

Carl Melin

Krönikören är filosofie doktor i statsvetenskap, forskningsledare på TCO:s tankesmedja Futurion. Uppväxt i Ludvika och socialdemokrat (f d SSU-ordförande i Dalarna)

Mer läsning

Annons