Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Politikers ängslighet kring religiösa skolor är absurd

Annons

I huset där Pizzerian finns gick jag i söndagsskola, berättar jag när vi passerar Skogsbo. Representanten för den yngre generationen ser förvånad ut. "Hade ni skola på söndagarna också?"

Jag berättar att söndagsskola var en helt frivillig aktivitet i ett kapell, en kyrka eller ett missionshus, men ett stort antal barn gick dit varje söndag och lärde sig något om Gud och om att leva så man gjorde gott mot andra.

På 1950-talet var söndagsskolan så stor i Sverige att den samlade en halv miljon barn och ledare. Ett skäl var nog att det gav föräldrar en chans att vara barnlediga på söndagsmorgonen.

Många som gick i söndagsskolan hade inte föräldrar som var uttalat kristna, men föräldrarna hade en tillit till söndagsskollärarna att de gav barnet något som var positivt. Det var roliga sånger och alla fick bokmärken med bibelbilder att ta hem.

På den tiden fanns inte den rädsla för religion som kommer fram då och då i dagens Sverige. När politiker i dag kräver att skolan ska vara kliniskt ren från all religion, andas det en märklig beröringsskräck för gudstro.

Självklart ska inte barn tvingas att be böner i skolan eller lära sig psalmverser. Men varför kan man inte ha en avspänd relation till religionen och se kristna traditioner som en del av det historiska arvet? Det svenska samhällets vilar faktiskt på kristna värderingar.

Tilliten till söndagsskollärarna som föräldrar hade förr verkar tyvärr ha ersatts av en misstänksamhet, åtminstone från politiska talesmän och myndighetsutövare.

De mångåriga diskussionerna om huruvida barn kan bli negativt påverkade i sin utveckling av att ha skolavslutning i en kyrka är väl ganska överdrivna? Hoppas den krampen börjar släppa, för det kändes absurt att man på skolavslutningar i Marcusskolan i Avesta inte tillät mer än den första versen av Den blomstertid nu kommer på grund av att Gud omnämns i den andra versen.

Vi lever i ett land där ingen får tvingas till att utöva en religion, vilket är fantastiskt jämfört med villkoren för stora delar av världens befolkning. Men varför är vi då i detta fria land så ängsliga att låta barn få veta att en del människor är troende och andra inte?

I den högaktuella diskussionen om religiösa friskolor (60 kristna och 10 muslimska) görs jämförelser med mullornas styrande av skolorna i Iran, vilket är helt absurt. Skulle Grytnäs friskola tvinga barn till skadliga religiösa upplevelser på grund av att Svenska kyrkan är huvudman? Självklart inte.

Vi tycker alla det är okej att barn fascineras av magin i Star Wars, Harry Potter och mycket annat, men när det gäller att komma i kontakt med en gudstro blir en del makthavare livrädda för att barnen ska bli skadade.

Det är svårt att förstå för den som gått i söndagsskola på 1950- eller 60-talet och sedan upplevt att alla som vuxna individer har gjort sina fria val gällande vad man tror på.

Lena Lönnqvist

Mer läsning

Annons