Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: På den tiden fanns det bara en färgad man i hela Avesta

/
  • På den gamla busstationens tid syntes uteslutande vita människor i Avesta centrum. Med ett undantag.

Annons

Det var en septembereftermiddag på 1960-talet.

Läroverkselever på väg hem befann sig på busstorget i Avesta.

Plötsligt står en man på torget och skriker rakt ut: "Has anybody seen a negro here?" ("Har någon sett en neger här?").

Omedelbart är vi flera som går fram till honom.

"Jovisst, han brukar synas på sta'n". "Han bor där borta, bara gå runt hörnet och nästa hus."

Det fanns alltså bara en enda färgad person i Avesta vid den tiden.

Som 17-åring åkte jag utomlands och var mycket stolt när jag fick frågan om det fanns rasism i Sverige. "Nej, inte alls", förklarade jag. Vi svenskar var absolut inga rasister!

Nej, undra på det. Världen hade inte riktigt nått de svenska småstäderna och Avesta vid den tiden.

Några decennier och ett antal flyktingkriser senare var glorian borta. Vi svenskar var inte bättre än andra.

Även hos oss finns fördomar om främlingar, rädsla att välfärden kan naggas i kanten och behovet av att kräva att ingen minsann ska komma hit och vägra ta i hand när man hälsar.

I dag har vi till och med ett riksdagsparti som ogenerat trakasserar en 15-åring som bott i Sverige sedan förskoleåldern och som råkat medverka i TV. Han anklagas för att fejka sin ålder på grund av att han har fått skäggstrån på hakan.

Men det är inte bara SD som sjunkit djupt under humanitetens grundnivå på senare tid. Det beslut som togs 21 juni i riksdagen, då Sverige gick från välkommen! till kalla handen för de krigsdrabbade och konfliktutsatta som knackar på dörren, är inte något att vara stolt över.

En ökad kontroll vid landets gränser och vissa begränsningar av flyktingpolitiken var sannolikt nödvändiga, men varför en så brutal kursändring?

Plötsligt var barnkonventionen bortglömd, den som säger att barn ska få leva med sina föräldrar och att familjer ska återförenas om de har splittrats.

Medmänsklig omsorg måste få kosta i en tid då över 30 miljoner barn och lika många vuxna är på flykt.

I största riskzonen just nu är de ensamkommande afghanska ungdomarna, som börjar förstå att det farligaste man kan göra är att fylla 18 år. Då kan utvisning ske. Många saknar helt kontakter i de områden de kan ta sig till i hemlandet.

I Avesta brukar jag träffa en pappa som gråter varje dag för att två av familjens barn sedan över två år finns i Sudan, i ett främmande land, utan släktingar.

De kan inte gå i skolan och har överlevt bara tack vare en snäll grannkvinna. I förra veckan var han till Migrationsverket igen, men inga löften gavs. Barnen var nio och elva år när de skildes från föräldrarna.

Men tuffa riksdagsbeslut är en sak och godhjärtade Avestabor en annan.

Gång på gång får man bli varm i hjärtat av att se hur många i Avesta som ställer upp i språkcaféer, på praktikplatser, med läxhjälp, i idrottsföreningar och som hjälpande grannar.

Och om vi en gång hade endast en färgad kille på sta'n, upplever en del att det i dag är omvänt.

"Bor det fler invandrare än svenskar i Avesta?" frågade ett par eritreanska killar mig på språkcaféet.

De såg förvånade ut när jag ritade en stor cirkel för Avestas över 22500 invånare och en liten cirkel inuti den, som representerade invandrarna i kommunen. De trodde inte att det var sant. "Men det finns ju inga svenskar i centrum, bara eritreaner, syrier och kurder? Var är då alla svenskar i Avesta?"

Jag försökte förklara innebörden i Hem, ljuva hem, men vet inte om jag lyckades så bra.

Mer läsning

Annons