Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nu bör vi lära oss det franska ordet "cohabitation"

Annons

Christine Lagarde, chef för den internationella valutafonden IMF och ministerveteran som tjänstgjort under de konservativa presidenterna Nicolas Sarkozy och Jacques Chirac?

Kanske EU-politikern Sylvie Goulard från Mouvement Démocrate? Eller kanske en annan före detta Sarkozy-minister i Valérie Pécresse?

Det spekuleras vilt i vem den tillträdande franske presidenten Emmanuel Macron kommer att utse till premiärminister.

När Macron utropades till segrare i det franska presidentvalet skrev han inte bara historia på grund av sin ålder. Han är också den förste presidenten utan ett eget parti.

Visst, det finns där, han har grundat det själv, och just nu är det så klart lite inne att gå med i den nya moderna Macron-rörelsen som ska utmana de etablerade partierna.

Men faktum kvarstår: En Marche har inte en enda folkvald, förutom då frontfiguren Macron. Noll platser i nationalförsamlingen, noll platser lokala fullmäktige. Inte ens en borgmästare i någon bortglömd sömnig liten stad på landsbygden. I dagsläget har Europas älsklingspolitiker ett obefintligt parlamentariskt stöd.

Det hela kommer att ändras då det franska folket om bara drygt en månad går till valurnorna igen och röstar fram en ny nationalförsamling. Att Macrons En Marche skulle få en majoritet är dock helt uteslutet, det har man inte ens kandidater till.

Dessutom kraftsamlar de två tunga traditionella partierna – de konservativa Les Républicains och den sittande presidenten François Hollandes socialistparti – och söker revansch för presidentvalet.

Cohabitation – att presidenten tvingas regera med en premiärminister från ett annat parti än sitt eget – är inte ovanligt i fransk politik.

Socialistpartiets François Mitterrand tvingades stå ut med två omgångar av konservativa premiärministrar, först Jaques Chirac och sedan Éduoard Balladur, och Chirac hade som president socialisten Lionel Jospin som premiärminister i hela fem år.

Macron kommer dock att få ägna sig åt ett koalitionsbyggande och kohandlande i den högre skolan då han efter valet i juni ska försöka få sin agenda accepterad av den lagstiftande församlingen.

Kanske är det dock precis rätt uppgift för en politiker som arbetat inom statsförvaltningen under president Chirac, suttit i regeringen under president Hollande, varit medlem i socialistpartiet, förklarat sig vara oberoende och till slut bildat sitt eget parti.

En kandidat som alla och envar kunnat projicera sina förhoppningar på, men vars ideologiska kompassnål snurrat rätt friskt under den korta karriären och som av sina motståndare beskrivits som alltifrån Hollande light till nyliberal bankir.

Det är bara att önska Monsieur le Président lycka till.

Ett Frankrike lamslaget av politiska motsättningar och en svag president är inte vad Europa behöver just nu.

Mer läsning

Annons