Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nej, det är inte Bob Dylan som är den viktigaste pristagaren 2016

/

Annons

Nyligen annonserades stora nyheter från en anrik adress i Gamla Stan i kungliga huvudstaden.

En grupp kloka personer hade i månader arbetat med att ta fram rätt kandidat: En begåvad man med lockigt hår och talets gåva. Hans ord lämnar inte någon oberörd.

Det var dags att annonsera årets viktigast pristagare.

Man gjorde det och världen väntade på att få höra från honom. Men det dröjde. Oron växte hos både juryn och organisationen som utsåg pristagaren. Alla undrade var denne man befann sig och om vi skulle få höra något från honom.

Nej, det var inte Bob Dylan. Och det handlade denna gång inte om ett pris utdelat av privilegierade män till redan privilegierade män.

Jag talar om en utmärkelse för insatser som bokstavligen betyder liv eller död för så många människor. Jag talar om 2016 års viktigaste pristagare.

Han heter Abdullah al-Khateeb, syrisk-palestinier från Yarmouk utanför Damaskus. En fredsaktivist som lever gömd i Syrien.

I år tilldelades al-Khateeb Per Anger-priset som Forum för levande historia årligen delar ut för humanistiska och demokratifrämjande insatser.

Per Anger var den som initierade det svenska arbetet i Budapest med att rädda så många som möjligt ur nazismens blodiga käftar under andra världskriget.

Al-Khateeb kunde inte ta sig ut ur det krigshärjade landet för att ta emot priset. Han lever gömd, hotad av både regimen, IS och andra islamistiska grupperingar.

Som syrisk-palestinier är han dessutom statslös i sitt eget land, utan medborgerliga rättigheter. I detta helvete på jorden verkar han för demokrati och fred. Han dokumenterar krigets vedervärdighet som bevis för omvärlden.

Hans tacktal, som inte lämnar någon oberörd, smugglades ut ur Syrien och lästes upp av hans vän och kollega Salim Salamah som idag är bosatt i Sverige.

Jag känner djup skam när jag lyssnar på deras budskap. Jag, liksom resten av världen, har full kännedom om all grymhet och ondska som drabbar våra medmänniskor. Ett Facebook-klick, en minut framför nyhetssändningarna, tre rader i dagstidningen.

Ändå kommer inga vita bussar till undsättning vare sig för al-Katheeb eller de miljoner människor som är under belägring och på flykt. Och sedan sex år tillbaka scrollar vi vidare på när vi ser nyheterna på internet. Salamah säger att min skam är en sund och mänsklig reaktion. Men han säger att det finns något vi alla kan göra.

Oavsett var vi befinner oss så finns det i vår närhet, i vardagen i trygga Dalarna, människor som har en historia att berätta. Människor som flytt för sina liv. Han uppmanar oss att lyssna på dem.

"När du har lyssnat på din medmänniska, så vet du sedan vad just du kan göra", sade Salamah när jag träffade honom.

Vi kan bidra till en fredligare värld genom ett samtal på mataffären i Avesta. Det är hoppfullt.

Mer läsning

Annons