Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: När jag ser historien förbuskas tänker jag att vi alla bär ansvar i förfallet

/

Under stenåldern kom de första människorna till Orsa. De var jägare och fiskare. Till en början bara besökare. Senare, i takt med bättre klimat som medgav jordbruk, blev de bofasta. Någon gång på medeltiden kan man tala om en samhällsbildning.

Annons

Går man i Orsas utkanter, på någon av alla vägar till och runt byarna, kan man se resterna av förfädernas arbete för överlevnad. Längs Oreälven finns systemet med fångstgropar, vars ålder är osäker men definitivt medeltida och metoden med säkerhet äldre. Vid Orsasjöns östra strand finns gravfält väl synliga om än sorgligt förbuskade.

Den som rör sig öst på skogen kan också se lämningarna. Här syns ännu, trots att skogen under många år tagit överhanden, gamla betesmarker, torvtäkter och lindor där hö togs för att föda alla de djur som fanns på den tiden då praktiskt taget varje hushåll, i någon mening, var ett jordbrukarhem.

Också byarna vittnar om denna bakgrund trots att de flesta gårdar i dag har tomt i båsen och marken såld eller utarrenderad. Hästar finns det gott om men där tidigare ardenrar och nordsvenskar betade, går i dag mest trav- och ridhästar.

När nedläggningen av jordbruken svepte in över Orsa på 50- och 60-talet inleddes ett förfall av byggnader och marker förbuskades. Den gamla generationen orkade inte med skötseln, den yngre var många gånger utflyttad.

Dessbättre hejdades förfallet. Byggnader rätades, renoverades, rödfärgades och befolkades – åtminstone som semesterhus – eller av återvändare.

I dag finns mycket att fröjdas över – och lära av – när man rör sig i Orsa byar och utmarker och har ögon att se med. Tyvärr finns det också sorgliga exempel på hur vi vansköter både vår gamla och nya historia.

Gravfältet vid Bredåviken var vid mitt senaste besök kraftigt igenväxt och skyltningen i förfall. Också lämningar från nutidshistorien är på sina håll i fritt fall. Jag gick förbi den gamla ishockeyplanen på Born som på 60-talet vittnade om den nya tiden då det fanns pengar och ambitioner att, delvis på ideell grund, skapa verksamheter för ungdomar. I dag är platsen en sorglig syn och egentligen inget att bevara. Gamla halvt raserade industribyggnader från 1900-talet och en återstående vägg från Åkes Livs är inte heller roligt att beskåda.

Och i centrum dödar Stadshotellet, tidigare Järnvägshotellet, som ett dystert sjunkande vrak, kommunens alla ambitioner att skapa en mer tilltalande miljö. Vem räddar hotellet som i grunden är en vacker byggnad och som är en symbol för den nya tiden i Orsa då järnvägen och industrialiseringen kom hit?

Vi har alla ett, både juridiskt och moraliskt, ansvar för att göra Orsa mer tilltalande och för att bevara det som beskriver och förklarar vår historia. Eller, i förekommande fall, städa bort det som inte är omistligt.

Mer läsning

Annons