Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Journalister som inte har tid att göra sitt jobb blir maktens nyttiga idioter

Annons

Krönikören Anders Jonsson är bland annat tidigare politisk reporter och kommentator i Ekot, SvD, Dagens industri och Expressen.

För en ärrad politisk reporter och kommentator som mer eller mindre dragit sig tillbaka är det en fröjd att följa bevakningen av president Donald Trump i USA. I sak är det förstås ganska plågsamt det Trump kläcker ur sig och den osäkerhet det skapar i USA och i världen. Men journalistiken!

Det var exempelvis en ren njutning när Vita Hus reportrarna grillade Trumps nationelle säkerhetsrådgivare H.R. McMaster om vad presidenten sagt till Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Masters förnekade med en inövad fras att Trump läckt hemlig information till Ryssland. Men när reporter efter reporter ställde följdfrågor blev det allt mer tydligt ju längre presskonferensen pågick att det var precis vad han gjort.

Det är också härligt att få ta del av all den interna och hemliga information som medierna i USA kan rapportera om tack vare sina mycket goda kontakter i Washington.

Annat är det i Sverige. Här går utvecklingen åt andra hållet. Den politiska makten har varit synnerligen skicklig på att täppa till läckage och styra medierna.

Utvecklingen tog ordentlig fart när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 och har fortsatt sedan dess. Med administrationen Reinfeldt kom ett kontrollbehov som gjorde att allt som skulle sägas först skulle godkännas av ledningen och mediestrategerna. Den synen har gått vidare till den nuvarande regeringen och de politiska partierna. Det har gått så långt att enskilda riksdagsmän helst ska kolla innan de yttrar sig och när de väl ska intervjuas kommer de med överrockar i form av pressekreterare. Något som bland andra Ulf Berg (M) kritiserat sedan han lämnat riksdagen för landstinget i Dalarna.

I kombination med allt sämre resurser för medierna, nya distributionsformer på nätet som krävt nya formmässiga lösningar och slutkörda journalister som anpassat sig har resultatet blivit veta att vi får veta allt mindre av det som politikerna inte själva vill pytsa ut i lämpliga portioner.

För en tid sedan gjorde jag ett återbesök i Bella Venezia, pressrummet i regeringskansliet där de större presskonferenserna hålls. Jag skulle skriva om spelutredningen. När utredaren, mottagande minister och oppositionens representant var klara ställde jag och TT:s utsände frågor.Sedan var det dags för enskilda intervjuer där mediebolagen står på kö för att ställa i stort sett samma frågor.

Makthavarna slipper möta en presskår som annars skulle kunna hjälpas åt att ställa följdfrågor på varandras frågor. De kan istället rabbla upp sina inövade svar i mikrofon efter mikrofon. Bra för dem, men knappast för allmänheten som får veta mindre sedan otyget med enskilda intervjuer infördes och blev regel.

Att det blivit så här beror naturligtvis på att antalet redaktioner som har egna TV-sändningar exploderat. Tidigare ställdes det också frågor efter presskonferenserna, men frågestunden med den samlade presskåren fick ta mycket längre tid. Idag har alla bråttom och det har makthavarnas pressfolk utnyttjat. Regeln är numera korta pressträffar och mer tid för enskilda intervjuer. Det är lite bättre vid större presskonferenser som budgeten eller andra viktiga regeringsförslag. Då kan pressekreteraren, som numera styr på ett sätt som var fullkomligt otänkbart för tidigare politiker, tillåta en lite längre kollektiv frågestund.

I känsliga lägen, om ett statsråd ska få avgå eller vid misstänkta oegentligheter vill makthavarna helst inte möta frågor alls från den samlade presskåren. Då kan det hända att den ansvariga helt enkelt överlåter presentationen åt någon annan. Så gjorde statsminister Stefan Löfven när Aida Hadzialic fick lämna regeringen på grund av onykterhet vid ratten.

En förklaring är alltså att formen har tagit över innehållet. Det blir bättre TV med en enskild intervju. Bra för makten, men dåligt för befolkningen som får veta mindre.

Likadant är det med kunskapen om vad som faktiskt tilldrar sig i maktens korridorer. För att få veta det måste man ha bra kontakter. Det verkar det bli allt sämre ställt med.Förutom sämre resurser och därmed mer ont om tid samt skickligare mediestrateger kan ytterligare en förklaring kan vara den beröringsskräck som svenska medier drabbats av. För att inte kunna misstänkas att gynna något intresse ska man helst inte umgås med makten överhuvudtaget. Men hur ska man då kunna skapa de kontakter och det förtroende som gör att man får veta det som inte mediestrategerna själva vill plantera ut?

Nu har vi istället fått den paradoxala situationen att medierna verkligen springer ärenden. Journalisterna har inte tid, orkar inte och tycks ha gett upp försöken att ta reda på vad som sker i det fördolda. De har vant sig vid att bli uppringda med saker som läcks ut någon dag eller timme innan de ändå skulle publiceras, ofta med den vinkel som den som planterar nyheten vill ha.Enligt mina fortfarande aktiva kolleger erbjuder såväl regering som opposition numera regelmässigt medierna ”nyheter” som ska presenteras inom några timmar. Det som den utvalde journalisten får är ofta uppdelat så att det är omöjligt att se helheten, utan bara det som är fördelaktigt för partiet eller regeringen. Till exempel kan finansieringen saknas. Erbjudandena sker enligt mina uppgiftslämnare efter någon sorts svårutgrundlig turordning där de stora medierna får sina kvoter av släpp.

Saker som annars skulle ha blivit ointressanta enspaltare blir ”egna” stort uppslagna nyheter. För medierna publicerar, en nyhet är ju en nyhet, och är man ensam om den i några timmar så mycket bättre. Medierna är oerhört lättmanipulerade och det har mediestrategerna lärt sig att utnyttja. Men resultatet blir inte en mer informerad allmänhet, emellanåt är det desinformation som blir resultatet av ”nyhetsjakten”. Medierna blir nyttiga idioter.

I USA finns ingen offentlighetsprincip. Ändå är mitt intryck att den som vill vara informerad om vad som faktiskt tilldrar sig i maktens korridorer vet mycket mer där än i Sverige.

Svenska journalister älskar att åka till USA för att följa amerikansk politik. Det kanske vore dags att mediebolagens ledningar och reportrar tog med sig hem hur man bör arbeta för att allmänheten ska få veta så mycket som möjligt.

Idag har Stefan Löfven och hans ministrar en ganska bekväm tillvaro. Det borde inte vara så.

Mer läsning

Annons