Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Inga tecken på insikt när jag intervjuade Bashar al-Assad

/

Annons

Vice utrikesminister Feisal Meqdad säger: "Vi kallar aldrig händelserna i Syrien för ett “inbördeskrig”,

Meqdad, en grå liten man med kisande blick och glasögon, ler mot publiken. Han talar inför utländska journalister i Damaskus. Det är ett ovanligt arrangemang i ett annars slutet land, arrangerat av regimen närstående krafter som vill sälja sin bild av konflikten till den internationella presskåren.

Det hela stupar på att regeringens medlemmar inte verkar kunna anpassa sin retorik ens av taktiska skäl. Istället för en ytligt plausibel beskrivning av terrorhot och flyktingströmmar eller minst-dåliga lösningar bjuds vi på två dagar av arga anklagelser, konspirationsteorier och, mest slående, inte ett ord om tänkbara kompromisser.

Om man inte ens kan erkänna att den konflikt som dödat hundratusentals människor i Syrien är ett inbördeskrig, då lär ingen bli övertygad.

Å andra sidan verkar Syriens ledare inte ha något större hopp om att kunna övertyga någon.

"Vi väntar oss ingenting från väst", säger president Bashar al-Assad, när jag följande kväll möter honom med en mindre grupp journalister. Han är mycket vänlig under hela intervjun och svarar tålmodigt på kritiska frågor, men även om han är en smidigare retoriker än sina ministrar är han i grunden lika omedgörlig.

"Väst och USA bryr sig inte om folket i Aleppo. För dem är Aleppo helt enkelt det sista viktiga kort de har kvar att spela. De har förlorat i Homs. De har förlorat i områdena runt Damaskus. De lyckades inte, terroristerna som är deras ombud lyckades inte."

Ser han inga möjligheter att bryta sin diplomatiska isolering, utnyttja tillfället?

"Om vi återtar Aleppo kommer de bara att ge sig på oss i östern istället, kring Deir al-Zor".

Det är som om den syriska regimen är så djupt nergrävd i sitt skyttevärn att den inte kan se vilka dörrar som öppnats i världspolitiken. Krigslyckan har vänt, proryska presidenter är på väg till makten i Washington och eventuellt Paris.

Sanningen är kanske den att Assad inte har mycket att erbjuda, att hans strategi numera bara är piska och ingen morot. Hederliga val, maktdelning, yttrandefrihet – alla sådana eftergifter skulle underminera hans styre. Säkrare att bara fortsätta kämpa för en militär seger.

Denna brist på flexibilitet har tjänat regimen väl. Den har hjälpt Assad att vänta ut sina motståndare och dominera på slagfältet. Med ryskt och iranskt stöd är han nu i någon mening på väg att vinna kriget. Få hade trott det för tre-fyra år sedan.

Men det är samma brist på flexibilitet som gör det så svårt för Assad att omvandla sitt militära övertag till politiskt kapital. Även om striderna en dag bedarrar kommer Syrien att vara ett sönderslitet och biståndsberoende land för överskådlig framtid, konstaterar en medlem av den syriska politiska eliten med en axelryckning.

Kriget kan man kanske vinna, men freden tycks redan förlorad.

Mer läsning

Annons