Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det är mänskligt att samla

Annons

Krönikören Lena Lönnqvist är Avestabo, socialdemokrat och bland annat tidigare rektor för Sjöviks folkhögskola.

När jag var barn på 1950-talet samlade alla på bokmärken, frimärken och filmstjärnor. Man kunde byta en Roy Rogers mot fem Doris Day på skolgården. Nu samlar barn mest på Pokémon i mobilerna, på Star Wars-prylar, klistermärken och gosedjur, men också på fina stenar och snäckor som man kan hitta ute i naturen. Barn är sakletare á la Pippi!

Det sägs att samlande av prylar är som att gå på en ständigt pågående skattjakt. Den som samlar på något har ständigt chansen att uppleva lycka genom att göra nya fynd.

Häromdagen träffade jag Maria som jag inte sett på några år. Jag minns att hon brukade samla på gamla psalmböcker och frågade om intresset fortfarande finns kvar. Javisst, hon berättade att hon nu har 1200 psalm- och sångböcker, alla olika årgångar och utgivningar. "Men det finns omkring 500 som jag inte har... än", berättade hon med lust i blicken. En undersökning för några år sedan visade att var femte svensk identifierade sig som samlare. Det samlas vykort, ölburkar, glaselefanter, böcker, vaser, frimärken, porslin med mera, men också bilar och motorcyklar. Män samlar oftare på lyxföremål och kvinnor på vardagsprylar.

Det finns personer som offrar oerhört mycket för sitt samlande. Till exempel de som flyttar ut allt löst i bostaden vid advent, för att kunna placera ut tomtar. Ett par i Skåne har 4000 tomtar, en familj i Västsverige har 7200 tomtar och några entusiaster i Sävsjö har 450 väggklockor, en stor porslinssamling och flera tusen tomtar som får plats i den lägenhet där de själva också ska få plats.

En affärsman sa på 1980-talet att ”den som har mest grejer när man dör, har vunnit.” Det får man kanske ändå ställa sig tveksam till.

Ett samlande som inte tar plats hemma är att samla på möten med människor, vilket är mycket givande. Att få veta något om hur en annan människa har upplevt händelser i sitt liv, få veta hur den som kommer från en helt annan kultur har värderat vår kultur eller hur livet har satt spår hos en hembygdens dotter som lyckats bli 90 år.

På Equmeniakyrkans konferens förra helgen fanns artisten och föreläsaren Jonas Helgesson på scenen. Han är född med en CP-skada, men har lärt sig tala, gå, köra bil med mera. När han anlitades att spela den CP-skadade killen i musikalen ”Livet är en schlager”, uttalade en kritiker att Helgesson inte alls lyckades spela CP-skadad. En viss missbedömning!

Helgesson talade om den allmänmänskliga önskan att vara ”normal” och vände sig särskilt till dem i publiken på 800 personer som inte kände att de var ”normala”. "Det är inget att stå efter", sa Jonas Helgesson. Titta på Antikrundan – alla samlares favoritprogram. Vilka saker värderas högt? Ja, inte är det de ”normala” och vanliga. Nej, det är de unika, de som är speciella och som samlare bryr sig om.

Så den som är speciell och unik, är högt värderad och vi som samlar på möten med människor kan kanske få möta någon i sommar om vi har tur.

Mer läsning

Annons